Att bli gammal

Jag vet inte hur man bäst hjälper en person som bara är gammal. Förresten ljög jag precis. Gammal och sjuk.

Jag var hos min farfar idag. Han är 89 år och vad man brukar kalla för multisjuk. Hans största problem är att han har diabetes och förmaksflimmer. Han samlar på sig vätska och då riskerar hans knä att hoppa ur led. Han har ont i knäna och har svårt att gå. Han använder rollator. Han vågar inte gå ut själv om han skulle ramla och bli liggande. Det händer allt oftare.

Han använder sin humor för att lätta upp. Han älskar att berätta historier. Idag gick vi på en promenad. Han bor fortfarande hemma på gården som hans farfar köpte genom att ta ett lån. För att kunna betala av lånet åkte han sedan till USA och la järnväg med ”indianerna” som farfar brukar säga. Han har aldrig flyttat hemifrån. Det tog lång tid för honom att komma ut ur huset. Vårdpersonalen lindar hans fötter och skorna passar inte längre. Men han är envis och vill inte använda Foppatofflorna. När vi väl kom ut tog han rollatorn. Vi gick 40 meter ungefär tills vi kom till baksidan av garaget. Det var soligt men blåste en del. Bakom garaget var det vindstilla. Farfar stannade, satte sig på rollatorn och småpratade om vädret. Om grannarna. Om hur lite folk det var nu mot förra veckan. Och skvallrade lite mer om grannarna.

-Det är skit att bli gammal. Man duger ingenting till. Man kan inte nåt.

Det har han sagt i många år. Om du kan läser du meningen ovan på grov västgötska. Han pratar mycket dialekt. Mina barn har svårt att förstå honom när han pratar. Hans värld är på många sätt annorlunda än deras. De lever i samma tid och på samma plats och ändå i helt olika universum.

När han vilat färdigt och vi skvallrat klart går vi förbi postlådan. Det är söndag, men man vet aldrig om personalen kanske glömt att hämta posten. Mina hundar följer tålmodigt med på promenaden. De beter sig annorlunda runt min farfar. De blir lugnare. De vandrar omkring och de lägger sig ner och väntar. De har tålamod. För mig är det svårt att hålla farfars långsamma tempo. Jag vill hjälpa och finnas där. Men jag har ont om tid och är van att ha bråttom. Min tidsbrist ger mig dåligt samvete.

När vi är tillbaka vid huset kopplar jag in batteriladdaren till batteriet på hans gamla Peugeot. Bilen är i sämre skick än han. Han har pratat om att ställa av den. Han kan ändå inte köra längre. Men det är ju ingen som ser om han bara kör ner till sjön. Han har varit yrkesfiskare hela sitt liv, precis som sin pappa före honom. Och han vill inte sluta åka till sjön. Han kramar mig länge och tackar så mycket. Säger att det betyder mycket att jag kommer. Jag vet att han menar det och jag blir glad och ledsen på samma gång.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.