Resa med hund – dag 2, 3 och 4

Bilresan hade varit lång och unghunden vände på dygnet. Han hade sovit nästan hela dagen i bilen och fortsatte sova i stugan. Resultatet var att han väckte mig klockan halv fyra morgonen därpå och insisterade på att gå ut. Jag hade inget val. Det var bara att klä på sig och gå upp. Jag hade lagt in i planen att först se till att hundarna vande sig innan jag kunde lämna dem en stund själva i stugan. Och här var jag nu mitt uppe i det. Det är naturligtvis skillnad på att resa med en vuxen hund och en unghund på fem månader. Den andra hunden, som är sju år, tar det hela med ro. Med undantag för kylan. Han har något som kallas för ”corn” i en trampdyna, ( en slags förhårdnad) men varit bra i flera veckor. När vi sedan kom upp till isiga vägbanor blev han halt. Vi åkte därför ner till älvdalen och samhället under dagen och besökte Husdjursboden. Båda hundarna följde glada med in. Valpen ville prova allt godis och blev som vanligt blickfånget. Tjejen i kassan tog glatt emot honom så jag kunde prova vinterskor på gammelmannen. Vi hittade ett par och jag hoppas att det ska lindra. Men eftersom han är en ganska grinig gammal man var han inte speciellt tacksam för det utan försökte bäst sparka av sig skorna. Vi köpte även några tuggben och innan vi gick blev hundarna bjudna på godis. Det var ett trevligt besök.

C82026D5-8F8F-4B85-87F6-7C60029076F4_1_201_aMånen var nästan full på kvällspromenaden.

Den tredje dagen var tanken att jag äntligen skulle kunna få en stund för egen skidåkning. Jag hyrde längdskidor och gav mig av en sväng. Jag har inte åkt skidor på evigheter och det var vare sig snyggt eller effektivt. Jag gjorde några snitsiga vurpor och klarade inte av att ta mig uppför den brantaste backen utan var tvungen att ta av skidorna. Men jag lär mig och jag hade kul. Hundarna har nu vant sig såpass att de lugnt ligger stilla och vilar på samma sätt som hemma, efter promenad och lek.

6DA284C5-BDB9-4853-BC7E-5EA650E14574.jpegUnghunden vill gärna stå på balkongen. Här tittar han in. Annars spanar han efter hundar och människor som bär på skidor eller drar barn i pulka. 

Nu är jag inne på dag fyra. Den här dagen är tanken att jag ska ägna mig åt mitt skrivande. Jag reste inte till Sälen enbart för att träna mina hundar (främst unghunden) i nya miljöer och för att åka skidor. Jag reste hit för att få nya intryck till mitt skrivande. Men skrivandet har inte gått så bra de första dagarna. Idag kommer jag därför fokusera på mina egna texter och mitt skrivande. Därmed avslutar jag blogginlägget och återgår till mitt andra skrivande.

Resa med hund – dag ett

En timma efter planen lämnade vi hemmet. Resan skulle ta cirka fyra timmar och bilen var fullpackad med mat, kläder, hundar och deras saker. Målet var att resa till Sälen. Vägen började utanför Lidköping, östra vägen runt den stora sjön och sedan inlandsvägen. Inlandsvägen var en ny upplevelse för mig. Den var bitvis mycket vacker trots att vädret inte var det bästa.

Målet med resan är att göra något kul med hundarna och att komma bort från leran. Plugga och skriva kan jag göra lika mycket i Sälen som hemma.

Hundarna klarade bilresan mycket bra. Jag stannade två gånger på vägen för att de skulle komma ut. Första gången var vid Källbyhallar. Unghunden var orolig i bilen och jag gjorde ett stopp. Vi stannade inte länge utan fortsatte vidare. Sedan stannade vi och tog en promenad vi Otterbäcken, Gullspång. Det är ett fint stopp som jag brukar göra när jag kör den vägen med hundarna. Vi stannade vid campingen och tog en kort promenad längs Vänerstranden. Grått väder och ruggigt i luften men fint ändå. Märkligt att se platsen så öde.

Resten av resan sov hundarna. Väl framme i Sälen hade det blivit mörkt och det var inte helt enkelt att hitta stugan vi hyrt. Sedan tog vi en promenad. Hundarna verkade nyfikna på snön, som vi äntligen kommit fram till. 🙂 Väl inne i stugan tittade de sig omkring och somnade. Jag trodde de skulle vara rastlösa efter så många timmar i bilen men tydligen hade resan och den nya platsen gjort dem trötta.

Ikväll väntar ytterligare en promenad innan vi avslutar för natten.

Böckerna jag läste 2019

Jag läser allt. Fakta, lyrik, deckare, noveller, feelgood, fantastik m.m. Jag tycker om bokserier. Jag läser pappersböcker och ljudböcker. Gammalt och nytt. I det här inlägget listar jag de böcker jag läst under året och avslutar med mina favoriter bland dem.

Böckerna jag läste 2019:

Pappersböcker

  • Jag går och lever, av Mirja Unge
  • Broder, av Aleksander Motturi
  • Älven, (novell) av Anna-Karin Palm
  • American hotel, (novell) av Sara Stridsberg
  • Var du lycklig farmor? (novell) av Malou von Sivers
  • Fyrahundrafyrtio år, av Lina Wennersten
  • Discovering your personality type: The essential introduction to the Enneagram, Revised and Expanded, av Don Richard Riso och Russ Hudson
  • Sekten på dimön, av Mariette Lindstein
  • Fyrvaktaren, (Del 4 i serien om polis Patrik Hedström) av Camilla Läckberg
  • Everyday Magic, Rituals, Spells & potions to live your best life, av Semra Haksever
  • För vad sorg och smärta, av Thom Lundberg
  • Häxhammaren, (del 4 i Homanserien) av Jan Mårtensson
  • Berör och förstör: dikter för unga, av Athena Farrokhzad m.fl.
  • Stjärnor över Dublin, (del 3 i Chesapeake Shores-serien) av Sherryl Woods
  • Poirots jul, av Agatha Christie

Ljudböcker:

  • Fursten, av Niccolo Machiavelli
  • Bakom fasaden, (del 18 i Sagan om Isfolket) av Margit Sandemo
  • Rosengädda nästa! (del 1 i Rosengädda-serien) av Emma Hamberg
  • Larma, släcka, rädda i Rosengädda (del 2 i Rosengädda-serien) av Emma Hamberg
  • Konsten att skriva en bästsäljare, av Lina Wennersten
  • Vårjakt i Rosengädda (del 3 i Rosengädda-serien), av Emma Hamberg
  • Hjärtslaget i Rosengädda (del 4 i Rosengädda-serien), av Emma Hamberg
  • Bränn alla mina brev, av Alex Schulman
  • Hembiträdet, av Marie Hermansson
  • Drakens tänder, (del 19 i Sagan om Isfolket) av Margit Sandemo
  • Korpens vingslag, (del 20 i Sagan om Isfolket) av Margit Sandemo
  • Vargtimmen, (del 21 i Sagan om Isfolket) av Margit Sandemo
  • Demonen och jungfrun, (del 22 i Sagan om Isfolket) av Margit Sandemo
  • Våroffer, (del 23 i Sagan om Isfolket) av Margit Sandemo
  • Djupt i jorden, (del 24 i Sagan om Isfolket) av Margit Sandemo
  • Ängel med dolda horn, (del 25 i Sagan om Isfolket) av Margit Sandemo
  • Huset i Eldafjord, (del 26 i Sagan om Isfolket) av Margit Sandemo
  • Synden har lång svans, (del 27 i Sagan om Isfolket) av Margit Sandemo
  • Is och eld, (del 28 i Sagan om Isfolket) av Margit Sandemo
  • Hjärnstark, av Anders Hansen
  • Charmen med tarmen, Allt om ett av kroppens mest underskattade organ, av Giulia Enders
  • Tre sekunder av Anders Roslund och Börje Hellström
  • Att vara vuxen med Aspbergers syndrom: om identitet, relationer och vardagen, av Paula Tilli
  • Lucifers kärlek, (del 29 i Sagan om Isfolket) av Margit Sandemo

Om du vill ha ett boktips från denna lista så kommer här mina favoriter från ovanstående lista:

Jag går och lever, av Mirja Unge. Den handlar om ungdomar i glesbygd. Språket är underbart. Boken är bra. Läs den.

Fyrahundrafyrtio år, av Lina Wennersten  Det här är lyrik som är både allvarlig och lekfull. Språket smakar gott och den vill bli läst högt. Läs den.

Bränn alla mina brev, av Alex Schulman. Det handlar om en familjetragedi och det som gör boken extra intressant är att den är sann. Den kommer nära men språket är öppet och lätt. Jag lyssnade som ljudbok och den var bra. Läs den.

Bubblare: För vad sorg och smärta, av Thom Lundberg. Debutant. Boken handlar om den dynamiska tiden med enorma samhällsförändringar som skedde efter andra världskriget. Den är skriven ur resandefolkets perspektiv. Språket är krävande i början eftersom den innehåller många ord på romani men jag lärde mig. Läs den.

 

 

Brev till en alkoholist

Jag borde svara. Jag fick ett meddelande från dig. Det är länge sedan nu. Men vad betyder det om jag svarar? Jag blev glad att se ditt meddelande. Först. Några sekunder var jag glad. Sedan kom tårarna. För det var inte några vackra ord. Men vem använder vackra ord till den man kastat ut ur sitt liv? Så jag ignorerar det. Det var fegt. Av dig. Att lämna en ful passning till mig. Nu är det upp till mig att fortsätta kommunikationen, tror du kanske. Men det du skrev var inte ett meddelande som går att svara på. Du var väl inte nykter. Jag behöver kommunicera med dig. Jag skriver ett brev. Jag kommer aldrig skicka det. Jag skriver till dig men för mig. Vi ska dö snart. Ingenting unikt med det. Men det var en anledning du gav när du gick. Du orkade inte längre. Hade inte tid. Behövde planera vad du skulle göra med de sista åren av ditt liv. Och jag var inte tillräckligt kul längre. Jag stod tyst. Försökte nog säga något och sa lite. Det räckte. För det går ändå inte nå fram. Du hör inte det jag säger. Du hör det du tror att jag säger. Och jag känner inte igen mina ord när de kommer från din mun. Men jag borde svara. Jag är oartig och kall. Det ser ut så. Men vem svarar jag? Vem är det som läser? Är det verkligen du som ser min text? Mitt svar? Jag har inte pratat med dig på länge. Undrar när du senast hörde mig. Det är ett lager mellan oss. En annan du som står i vägen. Inte den jag älskar. Någon ängslig och aggressiv. Någon som ständigt är beredd på försvar. Ser hot och ondska i alla du möter. Rädd och arg. Nu är jag ett hot. Och jag kan inte nå fram. Konflikter. Allting kring dig. Och du är så ensam. Känner dig ensam. Din sjuka, döende mamma. Ditt ansvar och börda. Men du stänger ute. Misstänksamheten är en mur som håller mig ute. Höll mig ute. Nu har du gjort slut. Jag saknar dig. Mannen jag inte träffat på länge. Kanske inte på flera år. Översköljd av det där andra. Du har tappat dig själv, tror jag. Mina ord om dig i min mun. Jag tror inte du känner igen dig. Du är alkoholist. Det sa jag aldrig. Jag sa, jag saknar dig. Den du var när du var nykter. Jag vet inte när du var nykter senast. Du dricker för mycket.

Men jag använde inte ordet alkoholist. Kanske skulle jag ha gjort det. Om jag hade gjort det. Vad hade hänt då? Alla ord jag sagt och de jag inte. Hade det enda ordet ändrat allt? Hade du sagt att det var min åsikt? Precis som du sa när jag sa att jag tyckte du drack för mycket? Kan en sjukdom vara en åsikt? Läkaren säger; Du har diabetes, cancer, vinterkräksjukan. Och patienten svarar; Det är bara din åsikt. Hur medicinerar man en åsikt? Man kan glömma den. Alkohol kan få dig att glömma. Du skrev ett meddelande. Jag har inte svarat. Jag tror inte du var nykter när du skrev. Det var inte något du skulle ha skrivit förr. När det nu var. När du var den jag fortfarande älskar och saknar. Om du inte är drabbad av en åsikt. Om du själv ser att det är en sjukdom. Då kan jag finnas här och hjälpa dig. Jag vill skriva det till dig. I ett svar. Ett meddelande. Men du finns inte där. Du läser inte mina meddelanden. Det är någon annan. Jag svarar inte. För den jag vill svara är inte längre där. Det är någon annan. Och jag lämnar. Vänder ryggen. Är kall och elak. Det finns inget annat alternativ. Borde jag svara? Jag grät av ditt meddelande. Du skrev något som jag inte förstod. Om mig. Du skrev min åsikt ur ditt perspektiv. Jag tycker inte så som du skrev att jag gör. Det vill jag skriva till dig. Men vad händer då? Börjar allting om igen. Om det inte är du som läser utan den andre? Han som skrev det där. Jag vill inte att han läser. Men han läser allt. Det är alltid han, nu. Aldrig du. Finns du ens kvar? Det är han som svarar, han som skäller på sina barn. Betyder det ingenting för dig att dina barn lämnade dig en pappahelg? De åkte därifrån i vredesmod eller? Jag tror de var ledsna. På samma sätt som jag är ledsen nu. Att du är så full av din egen smärta att du inte förstår någon annan. Du ser det du vill i andra. Men andra känner inte igen sig. Vi som faktiskt älskar. dig. Jag använde ordet paranoid en gång. till dig. om dig. du tyckte inte om det. men vad ska jag säga om någon som ser våldtäktsmän i alla män. som ser tjuvar i grannar. som skäller. som en rädd hund. med för mycket ansvar. Du har fått ett hus att försvara men står bunden vid en koja intill. Du kan inte nå fram till huset. Repet är för kort. Så du har panik och skäller för att skrämmas. Men du är paranoid. För de som kommer till huset är de som bor där. De som ger dig mat. De som kommer med post eller vattnar blommorna. Sotaren. sopgubben. Ingen som vill dig illa. Och repet du är bunden med. Det har du bundit själv. Och ingen kan ta av det. De som bor i huset och vill hjälpa dig. Du biter dem när de kommer nära. Skadar dem när de vill ta av repet. Du vill ha ditt rep. Din alkohol. Din paranoia och din sorg. Vi vill inte det. Jag är ganska säker. Jag vill det inte. Du var stark och stolt. Rolig. smart. Nu är du bara desperat. jakten på nästa starköl.

Ett litet tryckeri

Idag har jag skrivit ut råmanuset. Det blev 170 A4. Blandade typsnitt och storlekar. 1,5 radavstånd för det mesta. Massor av gulmarkeringar där jag ska fylla i, ändra, byta namn, som jag visste redan under tiden jag skrev. Jag kontaktade det lilla tryckeriet i staden för att skriva ut sidorna, enkelsidigt. Inte miljövänligt men det är användarvänligt. Jag behöver kunna titta, plocka, stryka över, under, skriva i marginalen, skriva på baksidan. Det är dags för redigering. Först: En första genomläsning. Det finns någon gammal regel, man kanske ska kalla det författartradition, som säger att man ska låta manuset vila. En del säger att det ska vila i flera månader. Men det kan väl inte skada att göra en enkel genomläsning?

3C2BB709-14F2-4489-AAC6-2074EBDDC84E

Att skriva slutet

Snart är det slut!  Jag pratar om min skrivprocess. Min bok Boken som behöver få ett bättre namn snart.

Kommer jag veta när jag skrivit slutet? Jag vet att jag snart är där eftersom det inte händer några nya saker i boken. Det är nu jag knyter ihop trådarna. Jag gör det med en känsla av att syssla med något olagligt. Som om jag avslöjar hemligheter jag lovat att för alltid hålla tyst om. De hemligheter som lockat läsaren att fortsätta avslöjar jag nu. Får jag verkligen skriva det här? 

Idag fick en nyckelperson äntligen berätta sin historia för huvudpersonen. Som alla har väntat! Som jag har väntat! Det tog lite tid för nyckelpersonen att berätta eftersom de samtidigt åt smörgås med rödbetssallad och köttbullar.  Alla vet att det inte är den mest lättätna smörgåsen.

En liten fråga smyger sig på. Har jag skrivit mycket om mat i boken?  Jag kanske varit hungrig medan jag skrivit eller så tycker jag det är mysigt att läsa om människor som äter? Det kan vara så att jag skrivit en bok om mat. En matbok. Ett tips för dig som gillar att läsa sådana böcker.

Nu längtar jag till att kunna säga att råmanuskriptet är klart. Den som skriver får se.

BD932342-F1AC-4E70-AC6E-1E455DDC8374

Akt 3 – 51 000 ord

Det börjar brännas i manuset nu. Ingenting har ställts på sin spets men det blir allt svårare för Reidun att leva sitt liv. Motståndet hon möter blir mer kompakt och hoten fler och kommer närmare. Reidun är huvudpersonen i bokmanuset. Reid betyder hem och un betyder kärlek. Men ett kärleksfullt hem är vad hon saknat och vad hon arbetar för att få. Så snubblar hon på en familjehemlighet. Något har hänt i det förflutna som kanske kan förklara utanförskapet och isoleringen under uppväxten. Men det finns krafter som motarbetar henne.

Det här manuset har jag inte skrivit i kronologisk ordning. Jag tar mig friheten att hoppa i tid och mellan karaktärer. Jag vet de stora linjerna och ungefär hur boken ska sluta men jag vet inte allt.

Att skriva en bok utifrån en idé om tre akter känns klassiskt och bra. Framförallt är det nästan oundvikligt eftersom jag skriver stora delar på intuition. Det kan låta motsägelsefullt men är inte det. Vi har blivit matade med berättelser byggda efter principen tre akter sedan vi låg i vaggan. Allt från klassiska sagor, kapitelböcker, filmer och TV-program är byggda efter samma modell. Om man vill bryta mot reglerna måste man göra ett aktivt val. Att skriva fritt är att följa mallen.

Varför gör jag då denna reflektion?

Eftersom kreativiteten inte är kontrollerad vet jag inte varför jag skriver det jag skriver eller hur idéerna kommer. De bara finns där. Men de senaste dagarna har jag upptäckt att skrivandet känns annorlunda.  Det händer något med skrivandet. Det blir stressat och oroligt. Jag oroar mig för hur det ska gå, trots att jag i stort sett redan vet det. Dessutom är jag  författaren och borde ha rätt att bestämma. Men det tvingar mig framåt. Jag skyndar mig för att lösa problemen  och försöka rädda Reidun från saker som hotar henne. Saker som jag själv, i egenskap av att vara författaren, ställer till med för det är vad historien kräver. Med detta anar jag att jag närmar mig någon slags höjdpunkt. Toppen, den stora vändpunkten, ögonblicket då allt blir klart eller förstört eller både och. Slutet på andra akten. Början till slutet närmar sig.

Råmanuset är ungefär 51 000 ord. Omvandlat i boksidor är det cirka 200 sidor. Det stämmer ganska bra med hur tjock en bok brukar vara. Ungefär 300 sidor. Jag antar att det bara är för mig att sluta blogga och ta itu med de sista hundra sidorna.

79369FF9-2FCE-4D6B-9FBD-6073AABA9949

Skrivprocessen

Den kalla luften strömmar in genom dörröppningen. Jag ser hur gräset där ute är ljust av fruset vatten. Det är för tidigt för färger. Bara himlen böljar i en svartblå ton. Jag står i dörren och andas. Det doftar vinter. Den kommer inte idag. Kanske snart. Jag letar i vedkorgen efter rätt bit att starta i kaminen med. Jag har en korg med torr ved från vedboden och en korg med bra ved som jag inte hann bära in innan höstregnen. Den torkar hjälpligt inomhus på några dagar och brinner snällt om jag bara tänder med den torra veden och får upp temperaturen i kaminen ordentligt först. Äntligen kommer hundarna in och jag kan stänga dörren och försöka hålla kylan på andra sidan. Jag värmer kaffe från igår. Börjar skriva.

Har ingenting att skriva. Skriver dagbok. Men dagen har inte startat än. Jag skriver om vad jag gjort idag. Om hur kallt det är ute och att det snart ska bli vinter. Hur jag väntar på att hundarna ska kissa och hur irriterande det är att den bästa veden är blöt. Jag ska leta efter något på nätet men internet är dåligt. Det är något problem med routern. Måste ta tag i det. Någon dag. Idag vill jag skriva. Men vad?

Jag kan skriva om vad jag gjort idag. Men det går ju inte. Det är bara tidig morgon än. Dessutom behöver jag lite distans till det jag skriver. Det ska inte bli en självbiografi. Jag vet. Jag kan skriva om en person som skriver. Någon som vaknar tidigt en kylig höstmorgon för att hinna skriva mycket den dagen. Arbetet är motigt och mödosamt. Jag kan skriva om vad den personen gör när den inte kan skriva. Vardagliga saker som att släppa ut hundarna, tända i kaminen. Irriterat konstatera att routern fortfarande är dålig. Det var nog inte någon tillfällig bugg. Ytterligare en sak på att-göra-listan. Sådant som tar tid från skrivandet. Hur kallt det kan var i november och den lycka och längtan som finns i kylan från den frusna marken, dess doft. Minnet av en gammal kärlekshistoria som alltid blossar upp med den. Inte en sommarromans men en i mörkret. En hemlig. Någon gång för mycket länge sedan. Men vem vill läsa något sådant?

Undrar om tidningen kommit än. Ska gå och kolla.

Klockan är 07:21

NaNoWriMo? Eller Livet med en hundvalp?

Äntligen är det november! Jag har varit med i NaNoWriMo = national novel writing month något år tidigare men det har inte passat in i min skrivprocess. Det här året befinner jag mig mitt i ett råmanus så eventet kommer perfekt. Förhoppningsvis ska det hjälpa mig upp ur skrivsvackan för…

skrivandet just nu är seeeeeeeeegt. Jag håller på och skriver råmanuset och har kommit till mittendelen. Ingenting har hettat till ordentligt och just nu är det saker som bara ska skrivas igenom. Allting blir fult och klumpigt men jag bortser från det. När den här fula versionen är klar ska jag skriva ut den, läsa, stryka under och sedan börja formge texten. Det är där den verkliga magin händer. Jag älskar att redigera! (Något jag inte delar med alla andra) Att skriva råmanus är däremot ångestladdat. Jag blir rädd att förstöra något, glömma något viktigt eller att helt enkelt inte få ihop en vettig text. Jag har en vision om det jag vill skriva och vill inte komma för långt bort från det idealet. Jag försöker intala mig att ”utan råtext kan jag aldrig mejsla ut det ideal jag eftersträvar” men det slutar ändå med att jag blir rädd för min egen text.

Idag har jag till exempel suttit framför datorn och låtsat att jag skrivit. Medan jag egentligen kluddat på ett papper bredvid, läst gamla textsnuttar och varit inne på olika skrivkurser jag läser vid sidan om. Allt kopplat till skrivande så det är bra. Men har det hänt något med manuset? Inte precis. Först ikväll kom jag på att huvudpersonens syster ska få ta över i berättelsen ett tag och nu tror jag att det lossnat. Imorgon kommer bli en spännande skrivdag. Då kommer det hända något nytt, som inte ens jag vet om. Skrivandet är alltid roligare då.

Om bara min nya inneboende låter mig skriva…

71158422-613B-4ECA-B8DE-AA213059ABB4.jpeg

Den 27 september hämtade vi den mest vedervärdigt gulliga valp jag någonsin mött. Han besitter en slags snuskig söthet som gör att man vill skada honom allvarligt och bita honom hårt. Men istället är det han som står för lemlästandes. Det är även han som bestämmer om jag får någon ro i mitt skrivande eller om jag måste rädda mina sockor och anklar från vassa mjölktänder. Men det gör verkligen ingenting. Denna lilla valp har flyttat in i huset och i våra hjärtan och vardagen får vara nästan hur trasslig som helst. Hans livsglädje och valpklumpedunsighet ursäktar honom allt. Men skam den som ger sig. Vad är väl några valpbett och lite skrivångest? NaNoWriMo- nu kör vi!

Skrivstuga

På mitt lilla torp finns ett gammalt magasin. Huset har använts som snickarbod för längesedan. Men eftersom jag inte snickrar har det blivit en plats för förvaring av en del nyttiga saker men i ärlighetens namn, mest skräp.

Jag skriver och drömmer om att få tid att skriva mer. Ofta sitter jag vid köksbordet eller matsalsbordet i vardagsrummet. Men det är inga fasta arbetsplatser. De verktyg jag använder mig av i den kreativa processen, dator, pennor, mängder av olika skrivblock, post-its, långa hoptejpade sidor med tidslinjer och små söta kort med karaktärer till mitt projekt blir till skräp och oreda när jag går därifrån. Ofta låter jag sakerna ligga framme. Det är bäst att slippa leta efter allt när jag ska börja skriva nästa dag igen. Men ibland ser det tråkigt ut och då försöker jag åtminstone lägga allt i en eller två spretiga högar. De blir aldrig prydligt jämna eftersom min nödvändiga tidslinje inte låter sig vikas hur som helst utan att hota med att falla isär och skapa merarbete som stjäl tid från skrivtiden. Så. Högarna får vara spretiga.

Men nu håller något på att hända.

gamlamagasingolvet Det här är det gamla golvet från magasinet och några påsar med skräp. Ut med allt som inte går att använda.

Sedan tar det kreativa arbetet vid. Det är långt kvar men jag får hjälp av en vän i familjen. Samtidigt lär jag mig att bygga hus. Sakta men säkert håller min skrivstuga på att ta form.

36A3088D-50AE-449C-98D5-52F09BCA136B

Nu har den fått en dörr och även fönster. Nästa steg är isolering, grusning av grunden och så nytt golv förstås. Där står den fint min skrivstuga, inunder eken.

 

Förfäder och Samhain

Snart har ett år gått sedan farfar dog. Huset är tömt och sålt. Kvar finns flyttlådor med saker jag inte visste om jag ville spara eller slänga. Det finns en skatt av fotografier och brev som jag vill göra något av.

I dag hittade jag ett kort med en kärleksföring. Det finns ingen poststämpel vilket gör att jag inte vet när det postades. Det står heller inte vem det är ifrån. Avsändaren tillkännager sig med sina initialer. Kortet är skrivet till min farfars faster Sofia Valfrida Johansson. Hon föddes 1892 och dog redan 1917, endast 23 år gammal. Jag minns inte vad hon dog av. Jag tror att hon fick en hjärnblödning. I vilket fall som helst hade hon en hemlig beundrare. ( hemlig för familjen, hon visste nog vem han var.)

1EA0C429-3EEE-46FF-94AE-E6442AB0261C

Jag har svårt att tyda den ålderdomliga handstilen men det här läser jag:

Många kära helsningar sändes från E.H. Undrar om du har glömt bort mig                      skall snart skrifa bref till dig                                                                                                           skit snart

Jag undrar om han verkligen menade skitsnart eller om han missade ett r? Det kommer vara ett mysterium för evigt. Så länge kortet finns kvar och berättelsen om Sofia kommer minnet av henne och hennes korta liv leva kvar. Det är en fin tanke.

Sedan jag började släktforska känner jag att jag kommit närmare mina släktingar. Jag önskar att jag börjat med farfar fortarande levde, då hade jag kunnat fråga honom om personerna jag läser om. Men det här kortet hittade jag när jag städade efter hans död. Och hans död var orsaken till att jag började släktforska.

Den 31 oktober är det Halloween. Några kallar det för Hels afton eller för Halloween. Halloween betyder egentligen All Hallows Eve, med andra ord alla helgons afton. Dagen före alla helgona dagen. Det är en fin dag att tända ett ljus. Minnas alla de som gått före dig. Sända kärlek och uppskattning. Prata om dem. Var glad. Spöka på och bjud in dina spöken från ditt förflutna att delta i festligheterna. Så vida de inte var partypoopers då de levde. Då kommer de antagligen tacka nej till inbjudan ändå.

 

 

Skrivtid

Ett helt år tjänstledigt för att styra om mitt liv. Förändringar och omprioriteringar.

Jag studerar kreativt skrivande på Malmö Folkhögskola. Roligt och vilka underbara människor jag träffar! Samma sak var det i början av 2019 då jag läste en skrivarkurs för lärare på Valand i Göteborg. Mycket av skrivtiden är ensam och då är de här kurserna små oaser där vi träffas och tittar rufsigt yrvaket på varandra. Det finns tydligen fler som jag därute?

D2F52120-4CD2-443D-98C5-5637796EC283

Följ mig på Instagram

Jag är så glad. Jag har kommit in på Litterära konsulters utbildning för lektörer. Genast tänkte jag att jag måste gå igenom bloggen och rätta alla stavfel. Men sedan ändrade jag mig. Olika texter har olika syften. Syftet med bloggen hittills har varit att fungera som någon form av dagbok och som sådan vill jag ha den oredigerad. Ur huvudet direkt ut i den virtuella rymden.

3A102172-BF58-43DF-8F43-9232BD0D3D15
Pumpapaj hör årstiden till och passar bra till skrivandet

 

 

 

Det fattas ord i svenska språket!

Jag har i många år läst litteratur på engelska. Det frustrerar mig ibland att det finns fantastiska ord som helt saknar motsvarighet på svenska. Här kommer två ord:

Engelskans compartementalised

På en sida på internet får jag förslag att översätta ordet till ”sektorsindelning”. Det är en mycket teknisk översättning och inte alls vad jag är ute efter. Norstedts lexikon kommer med två förslag: ”placera i olika fack” eller ”kategorisera”. De här översättningarna fungerar bättre men jag är ute efter den användning av ordet som man i engelska använder om grupper av människor som inte har kontakt med varandra. Det är ett aktuellt fenomen. När vi skapar små grupper på Internet där vi umgås med likasinnade och snöar in på smala specialintressen uppstår problemet och det har inte ett bra ord på svenska. På engelska pratar man om compartmentalization och menar att jag har ett stort nätverka av människor men de är knutna till mina olika specialintressen och det finns ingen kontaktyta mellan de olika grupperna utöver jag själv som rör mig mellan dem. Det jag pratar om i mina grupper för skrivintresserade kan jag inte prata om i min grupper för vinthundsintresserade eller astrologistuderande. Mitt liv är uppdelat i subkulturer och mina vänner är… Vad? ”Placerade i fack” eller ”kategoriserade” är inte bra ord att använda är. Splittrade skulle fungera men jag vill ha ett specifikt ord som förklarar just fenomenet jag beskrivit ovan. Språknördar och kreatörer där ute: Hitta på något!

Engelskans pagan. I de engelskspråkiga grupper där man betecknar sig själv som ”pagan” gör man det med stolthet och viss enighet. En del medlemmar i dessa grupper kallar sig för schamaner och en del identifierar sig som häxor. Det finns fler beteckningar men de som inte känner sig hemma med schaman eller häxa men som ändå upplever sig utöva någon form av naturreligion brukar enas kring att kalla sig ”pagan”. På svenska finns inte det ordet. Här finner jag bara ordet hedning. Det är inte ett ord man vill använda. I Svenska Synonymordboken beskrivs ordet hedning så här: ”avgudadyrkare, gudsförnekare, gudlös, jfr barbar, ‘fritänkare’ ‘otrogen’, jfr ateist”

En Pagan är enligt min erfarenhet en religiös människa som jag inte tror skulle uppskatta något av orden ovan. Det som passar minst dåligt är ordet ”fritänkare” men det beskriver inte alls vad det är frågan om.

Om någon har bra förslag på bättre ord på svenska så hör av er! IMG_5686

Läser farmors dagböcker

Jag letade i farfars hus efter julgardiner men hittade farmors almanackor och några dagböcker istället.

Farmors dagbok är mest en upprabbling över hennes vardagssysslor samt vilka personer hon träffat under dagen. Det verkade även vara väldigt viktigt för henne att skriva upp när hon klippt sig. Jag har min egen tolkning om varför hon väljer att berätta just detta och inte något annat. Dagboken sträcker sig inte långt från henne själv. Men så ska det väl vara med dagböcker. Men inte ens farfar verkar ha ett eget liv. När han omnämns är det oftast för att han fungerat som en springpojke åt farmor. Det var han som fick genomföra det hon planerat. Jag ryser över egocentreringen eftersom jag känner igen den hos mig själv.

Hon hjälper människor i dagboken. Hon städar hemma hos en bror och en granne eftersom de inte klarar av det själva. Hon åker till farfars mamma när hon ligger för döden. Men när det gått flera dagar och svärmor fortfarande sover och vägrar dö börjar farmor skriva, ”hon ligger likadant.” Men trots att svärmor inte vaknar köper hon blommor till henne och åker dit. För vem? Är det en förhoppning att svärmor ska känna av blommorna i rummet? Är det för att försöka få förlåtelse? Tycker hon att det är så jobbigt att inte kunna göra något att hon gör vad som helst, bara för att? Eller är det för att det ser bra ut för personalen och andra runt omkring?

Jag läser och hoppas kunna förstå mer av mig själv. Jag undrar vad som är ett tecken av tiden och den generation min farmor tillhörde och vad som är HON.

Jag öppnade ett tomt worddokument och började skriva rent dagboken. Nu har jag skrivit de första tre månaderna av 1978. Jag har blivit döpt, farmors svärmor har dött och blivit begravd, många syskon och grannar har varit på besök. Farmor har gått deklarationskurs och danskurs och vävt mattor och löpare. Hon har bakat mängder med bröd, bullar, wienerbröd och kakor. Hon har städat och tvättat och fört noggranna anteckningar vilka som besöker henne och (underförstått) vilka som inte gjort det men kanske borde.

 

 

Farfar är död

OM du skapar problem efter din död, kommer du bli ihågkommen längre eller kortare då? Det kan vara avgörande för hur vi ska prioritera vad vi gör med våra liv.

Farfar dog för en vecka sedan. Han var både mild och envis. Jag hoppas att han blir ihågkommen. Idag var det tacksägelse för honom. Fler än jag trodde kom dit för hans skull. Jag tänker på Ronja Rövardotter. Det var min favorit som barn. Hur Mattis klagade att SkallePer inte längre fanns. Att han vägrade eftersom SkallePer hade funnits jämt. Jag känner precis så nu. Jag har levt i 41 år och farfar har funnits jämt. Nu måste jag fortsätta framåt utan honom.

Men för en människa som inte lever i verkligheten är det inte helt sant. Jag var hemma hos honom igår och tömde skafferiet och några skåp och försökte börja slänga saker. Jag satte på TV:n ifall farfar ville titta. Och det var skidor. Han tittade alltid på skidor. Så jag lät TV:n stå på och bad honom berätta om det hände något. (Eftersom jag var i rummet intill och bara hörde ljudet. ) Jag klagade en del på en del skräp han samlat på sig. Skällde lite på honom och skrattade åt saker jag hittade i hans gömmor. Mina gamla saker och mina barns. Alla minnen undanstoppade i olika skåp. Och jag kände att han blev nöjd att någon kom och röjde upp. ”Gammal skit ska man inte spara.” inte i verkligheten. Den är för brutal och där finns han inte längre. Men jag hörde hans röst alldeles tydligt i mitt huvud. Vad ska jag med verkligheten till då?

Den långsammaste fredagen

Jag försöker börja men kommer inte igång. Känns det igen? Hela dagen kände jag så.

Rent konkret. Vad har jag gjort idag?

  1. Lagat mat. frukost, lunch, middag.
  2. Jag har INTE varit ute med hundarna… Inte en gång. Husets tonåringar har gjort det… Vad gjorde jag istället?
  3. Jag har suttit framför datorn… och jobbat med… mig själv? Jag har nördat ner mig i Enneagrammet. Just nu försöker jag förstå hur instinkterna fungerar. Det ägnade jag flest timmar till idag.
  4. Jag har arbetat på ett synopsis. Det är frustrerande. Mitt gamla manus är ute på testläsning och jag har små fragment till något nytt. Men jag vet inte slutet. Det saknas dynamik i mitten och det är jobbigt att börja om. Samtidigt känns det som det kan bli bra… Men jag skulle vilja ha ett annat manus att skriva. Ett som var mer dramatiskt. Det är inte det här. Det är en feelgood-historia, precis som den förra. Jag  längtar efter att kunna börja SKRIVA men jag är inte klar med förarbetet än. Det är jobbigt.
  5. Jag har bakat frasig julkola. Den är nästan redan slut.
  6. Vi avslutade kvällen med att titta på Batman Returns från 1989. Älskar den! Och det var extremt kul att se hur högteknologisk cd-skivan var. Den räddade allt och alla i filmen. Och datorerna och telefonerna… Hjälp! Humorn är kul och allt och alla är för mycket hela tiden. Jag älskar extra allt!

Fråga till mig själv: Vad var min verklighet idag? Levde jag i den eller drömde jag mig bort? Det är svårt att avgöra när jag arbetar med mig själv och med fiktiva historier. OM jag lyckas skapa en bok av mitt funderande och skissande och sorterande så kanske … Annars har jag nog varit i min fantasi för det mesta.

Just det !

7. Jag har städat skafferiet. Slängt gammalt trots att jag tänker att jag bara ska köpa         det jag kommer använda. Ändå blir en del saker för gamla. Varför ska det vara så svårt?

Men långsamt. Allting har skett långsamt. Nu ska jag så sakteliga försöka sova. Godnatt.

 

 

 

Mörker i sinnet

Visst är det härligt. November. Igår kväll tittade jag på väderleksrapporten och fnissade tyst för mig själv. Meterologen verkade vilja be om ursäkt för den grå dag han lovade idag. Men det fanns chans till lite sol i västligaste götaland och kanske i norra Norrland. Jag trivs med mörkret. Jag trivs med vemodet. Jag har inte några verkliga problem och då kan jag gotta mig i det. Jag är glad att mina problem bara finns i min fantasi. I verkligheten är allting ganska bra just nu.

Nu kan man krypa ihop och titta på serier på Netflix. Jag har precis avslutat säsong fyra av Gotham. Den var också mörk. Och mysig. Älskar Mr Cobblepot. Jag kan se mig själv i honom. Hoppas att jag är lite mindre våldsam bara.

Jag har fått två nya idéer att skriva om också. Den ena får ligga på is. Den andra har börjat brodera ut sig. Har inte kommit så långt att jag skrivit ett synopsis än. Men jag börjar få ihop saker. Det är roligt. Och det hör mörkret och hösten till. Det är kreativt.

En sketen tisdag

Sketen? Är det dialekt? Mina barn förstår inte när mig farfar pratar. Jag måste översätta. Min farfar är föd 1929 och mina barn är födda 2001 och 2004. Det är mindre än hundra år.

Kommer jag att ha samma problem med mina barnbarnsbarn? OM jag lever så länge… Och om jag får några.

Någon skrapar på min källardörr och ropar hest på att bli insläppt. En rödfluffig katt. Så jag avbryter mig och matar honom.

Nu är jag tillbaka igen. Han har fått mat och är kanske lite nöjdare än innan. Jag hör honom mumsa bakom källardörren. Jag bor på landet och mina katter är ute-katter. Somliga tänker att det betyder att jag är ond. Andra att mina katter är det.

Jag är iallafall inte ond. Jag är bara ett rovdjur. Hittills har jag inte gått över gränsen och blivit kannibal. Så då tycker jag att jag är ganska ok.

Hej verkligheten! På jobbet är jag fackligt arbetsplatsombud. Idag bjöd jag på smörgåstårta och pratade om det nya Läraravtalet 2018. Torrt och krispigt. Jag försöker hålla uppe min fackliga fasad. Den ska vara torr och krispig. Men jag känner mitt inre rovdjur ropa.

På kvällen, när jag kommer hem, tröstar jag mig med en bit blodpudding. Inte längre så krispig. Mår bättre nu.

Sov gott alla där ute. Rovdjur eller inte.

Tankeläsning

Jag iakttar mig själv. När skapar jag en verklighet som inte är verklig? När lever jag i min parallella fantasivärld? Nästan hela tiden.

Gör du det också?

I möten vill jag veta vad DE tänker om MIG. Det är viktigare än vad jag tänker om mig eller om dem. Andra definierar mig.

Nästa upptäckt: Om jag vill att DU definierar mig så betyder det att jag tycker om dig.

Hur väver man in det i en vardaglig konversation?

”Hej! Jag vill läsa dina tankar! Det betyder att jag gillar dig! Vill du va vän med mig?”

Funderar på att pröva det uppläget imorgon. Kommer säkert gå bra 🙂