Att bli gammal

Jag vet inte hur man bäst hjälper en person som bara är gammal. Förresten ljög jag precis. Gammal och sjuk.

Jag var hos min farfar idag. Han är 89 år och vad man brukar kalla för multisjuk. Hans största problem är att han har diabetes och förmaksflimmer. Han samlar på sig vätska och då riskerar hans knä att hoppa ur led. Han har ont i knäna och har svårt att gå. Han använder rollator. Han vågar inte gå ut själv om han skulle ramla och bli liggande. Det händer allt oftare.

Han använder sin humor för att lätta upp. Han älskar att berätta historier. Idag gick vi på en promenad. Han bor fortfarande hemma på gården som hans farfar köpte genom att ta ett lån. För att kunna betala av lånet åkte han sedan till USA och la järnväg med ”indianerna” som farfar brukar säga. Han har aldrig flyttat hemifrån. Det tog lång tid för honom att komma ut ur huset. Vårdpersonalen lindar hans fötter och skorna passar inte längre. Men han är envis och vill inte använda Foppatofflorna. När vi väl kom ut tog han rollatorn. Vi gick 40 meter ungefär tills vi kom till baksidan av garaget. Det var soligt men blåste en del. Bakom garaget var det vindstilla. Farfar stannade, satte sig på rollatorn och småpratade om vädret. Om grannarna. Om hur lite folk det var nu mot förra veckan. Och skvallrade lite mer om grannarna.

-Det är skit att bli gammal. Man duger ingenting till. Man kan inte nåt.

Det har han sagt i många år. Om du kan läser du meningen ovan på grov västgötska. Han pratar mycket dialekt. Mina barn har svårt att förstå honom när han pratar. Hans värld är på många sätt annorlunda än deras. De lever i samma tid och på samma plats och ändå i helt olika universum.

När han vilat färdigt och vi skvallrat klart går vi förbi postlådan. Det är söndag, men man vet aldrig om personalen kanske glömt att hämta posten. Mina hundar följer tålmodigt med på promenaden. De beter sig annorlunda runt min farfar. De blir lugnare. De vandrar omkring och de lägger sig ner och väntar. De har tålamod. För mig är det svårt att hålla farfars långsamma tempo. Jag vill hjälpa och finnas där. Men jag har ont om tid och är van att ha bråttom. Min tidsbrist ger mig dåligt samvete.

När vi är tillbaka vid huset kopplar jag in batteriladdaren till batteriet på hans gamla Peugeot. Bilen är i sämre skick än han. Han har pratat om att ställa av den. Han kan ändå inte köra längre. Men det är ju ingen som ser om han bara kör ner till sjön. Han har varit yrkesfiskare hela sitt liv, precis som sin pappa före honom. Och han vill inte sluta åka till sjön. Han kramar mig länge och tackar så mycket. Säger att det betyder mycket att jag kommer. Jag vet att han menar det och jag blir glad och ledsen på samma gång.

Trött eller lugn?

Jag undrar om jag vet skillnaden mellan trött och lugn. Jag började jobba igen förra veckan. Semestern var slut. Jag var inte redo. Jag behövde vila mer. Men är semestern slut så är den. Jag tycker verkligen om mina kollegor. De känns som en familj men på jobbet finns det stora kravet på att man ska prestera.

Jag är alltid snabb och kan lätt forcera saker. Jag bestämde att börja hösten med att arbeta LUGNT. På något sätt borde det vara möjligt att ha samma mentala tempo som på semestern även om man är på jobbet? (De andra får anpassa sig till MIG för en gångs skull. Våga Vägra Stressa!)

Resultatet: Jag är känslig och gråter för allt. Jag tar in sådant som kanske inte är viktigt för det jag håller på med och det tar över före mina arbetsuppgifter. Jag klarar inte att fokusera och kommer på mig själv med att sitta framför datorn utan att göra någonting. Jag har heller inte en aning om vad jag håller på med.

Min fundering: Håller jag på och bränner ut mig? Min hjärna loggar ut. Vi är inte uppe i normal fart på jobbet än och jag glömmer redan saker.

Vad göra?

Fortsätta fokusera på att ta det lugnt. Om jag inte klarar jobbet: prata med chefen.

Ännu en dag i verkligheten. Vad gör jag här? Jag är inte byggd för den! Trivs mycket bättre i de luftslott jag bygger åt mig.

Varför en blogg om ”den brutala verkligheten”?

Min verklighet är inte brutal. Jag tittar på nyheterna och följer bränderna. Över 80 personer har dött den här sommaren. Svenska medier orkar inte rapportera om det. Vi har våra egna bränder. Jag läste på SVT.se en intervju med en kvinna som tyckte det var tråkigt att de italienska bombflygplanen skulle åka ”hem”. De behövdes tydligare mer i Grekland. I Sverige brinner skog för miljontals kronor. I Grekland dör människor. Vi är bra på att prioritera i Sverige. Men har vi lite tur kommer de italienska planen tillbaka. Jag föredrar att titta på andra nyhetskanaler än de svenska. Igår tittade jag på Sky News. De pratade om den extrema värmen. De pratade inte om Storbritannien och deras extrema värme. De hade ögonen öppna för att den här värmen inte är ett lokalt fenomen. Kort jämförelse med svenska nyheter: Svenska nyheter pratade länge om bränderna i Sverige och sedan kort om hur många som nu saknades efter bränderna i Grekland och att ”våra” plan nu skulle åka dit istället.

Så varför kallar jag min blogg för ”Den brutala verkligheten”? Jag har svårt att befinna mig i den. Jag lever majoriteten av min vakna tid i mitt eget huvud. Jag är en dagdrömmare. Och när jag vaknar upp och tar plats i den värld som kanske är den egentliga verkligheten så hittar jag snabbt en anledning för att gå tillbaka in i mitt eget huvud igen. Den här bloggen ska försöka bli ett sätt för mig att besöka verkligheten och faktiskt titta på den. Ett kort besök varje dag. Kanske upptäcker jag att den inte är så brutal ändå. Iallafall inte för mig. Här är det varmt men det brinner inte. Just nu sitter jag på min säng och skriver det här på min bärbara dator. Bredvid mig i sängen ligger en av mina hundar. Vi ska gå ut efter att jag postat det här inlägget. Det kommer bli en mycket kort promenad. Mer orkar ingen av oss med. Den långa promenaden får bli ikväll. Jag ska även ta min yngste tonåring till optikern. Det blir ett besök i verkligheten. Det är ett bra liv jag har.