Läser farmors dagböcker

Jag letade i farfars hus efter julgardiner men hittade farmors almanackor och några dagböcker istället.

Farmors dagbok är mest en upprabbling över hennes vardagssysslor samt vilka personer hon träffat under dagen. Det verkade även vara väldigt viktigt för henne att skriva upp när hon klippt sig. Jag har min egen tolkning om varför hon väljer att berätta just detta och inte något annat. Dagboken sträcker sig inte långt från henne själv. Men så ska det väl vara med dagböcker. Men inte ens farfar verkar ha ett eget liv. När han omnämns är det oftast för att han fungerat som en springpojke åt farmor. Det var han som fick genomföra det hon planerat. Jag ryser över egocentreringen eftersom jag känner igen den hos mig själv.

Hon hjälper människor i dagboken. Hon städar hemma hos en bror och en granne eftersom de inte klarar av det själva. Hon åker till farfars mamma när hon ligger för döden. Men när det gått flera dagar och svärmor fortfarande sover och vägrar dö börjar farmor skriva, ”hon ligger likadant.” Men trots att svärmor inte vaknar köper hon blommor till henne och åker dit. För vem? Är det en förhoppning att svärmor ska känna av blommorna i rummet? Är det för att försöka få förlåtelse? Tycker hon att det är så jobbigt att inte kunna göra något att hon gör vad som helst, bara för att? Eller är det för att det ser bra ut för personalen och andra runt omkring?

Jag läser och hoppas kunna förstå mer av mig själv. Jag undrar vad som är ett tecken av tiden och den generation min farmor tillhörde och vad som är HON.

Jag öppnade ett tomt worddokument och började skriva rent dagboken. Nu har jag skrivit de första tre månaderna av 1978. Jag har blivit döpt, farmors svärmor har dött och blivit begravd, många syskon och grannar har varit på besök. Farmor har gått deklarationskurs och danskurs och vävt mattor och löpare. Hon har bakat mängder med bröd, bullar, wienerbröd och kakor. Hon har städat och tvättat och fört noggranna anteckningar vilka som besöker henne och (underförstått) vilka som inte gjort det men kanske borde.

 

 

Farfar är död

OM du skapar problem efter din död, kommer du bli ihågkommen längre eller kortare då? Det kan vara avgörande för hur vi ska prioritera vad vi gör med våra liv.

Farfar dog för en vecka sedan. Han var både mild och envis. Jag hoppas att han blir ihågkommen. Idag var det tacksägelse för honom. Fler än jag trodde kom dit för hans skull. Jag tänker på Ronja Rövardotter. Det var min favorit som barn. Hur Mattis klagade att SkallePer inte längre fanns. Att han vägrade eftersom SkallePer hade funnits jämt. Jag känner precis så nu. Jag har levt i 41 år och farfar har funnits jämt. Nu måste jag fortsätta framåt utan honom.

Men för en människa som inte lever i verkligheten är det inte helt sant. Jag var hemma hos honom igår och tömde skafferiet och några skåp och försökte börja slänga saker. Jag satte på TV:n ifall farfar ville titta. Och det var skidor. Han tittade alltid på skidor. Så jag lät TV:n stå på och bad honom berätta om det hände något. (Eftersom jag var i rummet intill och bara hörde ljudet. ) Jag klagade en del på en del skräp han samlat på sig. Skällde lite på honom och skrattade åt saker jag hittade i hans gömmor. Mina gamla saker och mina barns. Alla minnen undanstoppade i olika skåp. Och jag kände att han blev nöjd att någon kom och röjde upp. ”Gammal skit ska man inte spara.” inte i verkligheten. Den är för brutal och där finns han inte längre. Men jag hörde hans röst alldeles tydligt i mitt huvud. Vad ska jag med verkligheten till då?