Brev till en alkoholist

Jag borde svara. Jag fick ett meddelande från dig. Det är länge sedan nu. Men vad betyder det om jag svarar? Jag blev glad att se ditt meddelande. Först. Några sekunder var jag glad. Sedan kom tårarna. För det var inte några vackra ord. Men vem använder vackra ord till den man kastat ut ur sitt liv? Så jag ignorerar det. Det var fegt. Av dig. Att lämna en ful passning till mig. Nu är det upp till mig att fortsätta kommunikationen, tror du kanske. Men det du skrev var inte ett meddelande som går att svara på. Du var väl inte nykter. Jag behöver kommunicera med dig. Jag skriver ett brev. Jag kommer aldrig skicka det. Jag skriver till dig men för mig. Vi ska dö snart. Ingenting unikt med det. Men det var en anledning du gav när du gick. Du orkade inte längre. Hade inte tid. Behövde planera vad du skulle göra med de sista åren av ditt liv. Och jag var inte tillräckligt kul längre. Jag stod tyst. Försökte nog säga något och sa lite. Det räckte. För det går ändå inte nå fram. Du hör inte det jag säger. Du hör det du tror att jag säger. Och jag känner inte igen mina ord när de kommer från din mun. Men jag borde svara. Jag är oartig och kall. Det ser ut så. Men vem svarar jag? Vem är det som läser? Är det verkligen du som ser min text? Mitt svar? Jag har inte pratat med dig på länge. Undrar när du senast hörde mig. Det är ett lager mellan oss. En annan du som står i vägen. Inte den jag älskar. Någon ängslig och aggressiv. Någon som ständigt är beredd på försvar. Ser hot och ondska i alla du möter. Rädd och arg. Nu är jag ett hot. Och jag kan inte nå fram. Konflikter. Allting kring dig. Och du är så ensam. Känner dig ensam. Din sjuka, döende mamma. Ditt ansvar och börda. Men du stänger ute. Misstänksamheten är en mur som håller mig ute. Höll mig ute. Nu har du gjort slut. Jag saknar dig. Mannen jag inte träffat på länge. Kanske inte på flera år. Översköljd av det där andra. Du har tappat dig själv, tror jag. Mina ord om dig i min mun. Jag tror inte du känner igen dig. Du är alkoholist. Det sa jag aldrig. Jag sa, jag saknar dig. Den du var när du var nykter. Jag vet inte när du var nykter senast. Du dricker för mycket.

Men jag använde inte ordet alkoholist. Kanske skulle jag ha gjort det. Om jag hade gjort det. Vad hade hänt då? Alla ord jag sagt och de jag inte. Hade det enda ordet ändrat allt? Hade du sagt att det var min åsikt? Precis som du sa när jag sa att jag tyckte du drack för mycket? Kan en sjukdom vara en åsikt? Läkaren säger; Du har diabetes, cancer, vinterkräksjukan. Och patienten svarar; Det är bara din åsikt. Hur medicinerar man en åsikt? Man kan glömma den. Alkohol kan få dig att glömma. Du skrev ett meddelande. Jag har inte svarat. Jag tror inte du var nykter när du skrev. Det var inte något du skulle ha skrivit förr. När det nu var. När du var den jag fortfarande älskar och saknar. Om du inte är drabbad av en åsikt. Om du själv ser att det är en sjukdom. Då kan jag finnas här och hjälpa dig. Jag vill skriva det till dig. I ett svar. Ett meddelande. Men du finns inte där. Du läser inte mina meddelanden. Det är någon annan. Jag svarar inte. För den jag vill svara är inte längre där. Det är någon annan. Och jag lämnar. Vänder ryggen. Är kall och elak. Det finns inget annat alternativ. Borde jag svara? Jag grät av ditt meddelande. Du skrev något som jag inte förstod. Om mig. Du skrev min åsikt ur ditt perspektiv. Jag tycker inte så som du skrev att jag gör. Det vill jag skriva till dig. Men vad händer då? Börjar allting om igen. Om det inte är du som läser utan den andre? Han som skrev det där. Jag vill inte att han läser. Men han läser allt. Det är alltid han, nu. Aldrig du. Finns du ens kvar? Det är han som svarar, han som skäller på sina barn. Betyder det ingenting för dig att dina barn lämnade dig en pappahelg? De åkte därifrån i vredesmod eller? Jag tror de var ledsna. På samma sätt som jag är ledsen nu. Att du är så full av din egen smärta att du inte förstår någon annan. Du ser det du vill i andra. Men andra känner inte igen sig. Vi som faktiskt älskar. dig. Jag använde ordet paranoid en gång. till dig. om dig. du tyckte inte om det. men vad ska jag säga om någon som ser våldtäktsmän i alla män. som ser tjuvar i grannar. som skäller. som en rädd hund. med för mycket ansvar. Du har fått ett hus att försvara men står bunden vid en koja intill. Du kan inte nå fram till huset. Repet är för kort. Så du har panik och skäller för att skrämmas. Men du är paranoid. För de som kommer till huset är de som bor där. De som ger dig mat. De som kommer med post eller vattnar blommorna. Sotaren. sopgubben. Ingen som vill dig illa. Och repet du är bunden med. Det har du bundit själv. Och ingen kan ta av det. De som bor i huset och vill hjälpa dig. Du biter dem när de kommer nära. Skadar dem när de vill ta av repet. Du vill ha ditt rep. Din alkohol. Din paranoia och din sorg. Vi vill inte det. Jag är ganska säker. Jag vill det inte. Du var stark och stolt. Rolig. smart. Nu är du bara desperat. jakten på nästa starköl.

Förfäder och Samhain

Snart har ett år gått sedan farfar dog. Huset är tömt och sålt. Kvar finns flyttlådor med saker jag inte visste om jag ville spara eller slänga. Det finns en skatt av fotografier och brev som jag vill göra något av.

I dag hittade jag ett kort med en kärleksföring. Det finns ingen poststämpel vilket gör att jag inte vet när det postades. Det står heller inte vem det är ifrån. Avsändaren tillkännager sig med sina initialer. Kortet är skrivet till min farfars faster Sofia Valfrida Johansson. Hon föddes 1892 och dog redan 1917, endast 23 år gammal. Jag minns inte vad hon dog av. Jag tror att hon fick en hjärnblödning. I vilket fall som helst hade hon en hemlig beundrare. ( hemlig för familjen, hon visste nog vem han var.)

1EA0C429-3EEE-46FF-94AE-E6442AB0261C

Jag har svårt att tyda den ålderdomliga handstilen men det här läser jag:

Många kära helsningar sändes från E.H. Undrar om du har glömt bort mig                      skall snart skrifa bref till dig                                                                                                           skit snart

Jag undrar om han verkligen menade skitsnart eller om han missade ett r? Det kommer vara ett mysterium för evigt. Så länge kortet finns kvar och berättelsen om Sofia kommer minnet av henne och hennes korta liv leva kvar. Det är en fin tanke.

Sedan jag började släktforska känner jag att jag kommit närmare mina släktingar. Jag önskar att jag börjat med farfar fortarande levde, då hade jag kunnat fråga honom om personerna jag läser om. Men det här kortet hittade jag när jag städade efter hans död. Och hans död var orsaken till att jag började släktforska.

Den 31 oktober är det Halloween. Några kallar det för Hels afton eller för Halloween. Halloween betyder egentligen All Hallows Eve, med andra ord alla helgons afton. Dagen före alla helgona dagen. Det är en fin dag att tända ett ljus. Minnas alla de som gått före dig. Sända kärlek och uppskattning. Prata om dem. Var glad. Spöka på och bjud in dina spöken från ditt förflutna att delta i festligheterna. Så vida de inte var partypoopers då de levde. Då kommer de antagligen tacka nej till inbjudan ändå.

 

 

Läser farmors dagböcker

Jag letade i farfars hus efter julgardiner men hittade farmors almanackor och några dagböcker istället.

Farmors dagbok är mest en upprabbling över hennes vardagssysslor samt vilka personer hon träffat under dagen. Det verkade även vara väldigt viktigt för henne att skriva upp när hon klippt sig. Jag har min egen tolkning om varför hon väljer att berätta just detta och inte något annat. Dagboken sträcker sig inte långt från henne själv. Men så ska det väl vara med dagböcker. Men inte ens farfar verkar ha ett eget liv. När han omnämns är det oftast för att han fungerat som en springpojke åt farmor. Det var han som fick genomföra det hon planerat. Jag ryser över egocentreringen eftersom jag känner igen den hos mig själv.

Hon hjälper människor i dagboken. Hon städar hemma hos en bror och en granne eftersom de inte klarar av det själva. Hon åker till farfars mamma när hon ligger för döden. Men när det gått flera dagar och svärmor fortfarande sover och vägrar dö börjar farmor skriva, ”hon ligger likadant.” Men trots att svärmor inte vaknar köper hon blommor till henne och åker dit. För vem? Är det en förhoppning att svärmor ska känna av blommorna i rummet? Är det för att försöka få förlåtelse? Tycker hon att det är så jobbigt att inte kunna göra något att hon gör vad som helst, bara för att? Eller är det för att det ser bra ut för personalen och andra runt omkring?

Jag läser och hoppas kunna förstå mer av mig själv. Jag undrar vad som är ett tecken av tiden och den generation min farmor tillhörde och vad som är HON.

Jag öppnade ett tomt worddokument och började skriva rent dagboken. Nu har jag skrivit de första tre månaderna av 1978. Jag har blivit döpt, farmors svärmor har dött och blivit begravd, många syskon och grannar har varit på besök. Farmor har gått deklarationskurs och danskurs och vävt mattor och löpare. Hon har bakat mängder med bröd, bullar, wienerbröd och kakor. Hon har städat och tvättat och fört noggranna anteckningar vilka som besöker henne och (underförstått) vilka som inte gjort det men kanske borde.

 

 

Farfar är död

OM du skapar problem efter din död, kommer du bli ihågkommen längre eller kortare då? Det kan vara avgörande för hur vi ska prioritera vad vi gör med våra liv.

Farfar dog för en vecka sedan. Han var både mild och envis. Jag hoppas att han blir ihågkommen. Idag var det tacksägelse för honom. Fler än jag trodde kom dit för hans skull. Jag tänker på Ronja Rövardotter. Det var min favorit som barn. Hur Mattis klagade att SkallePer inte längre fanns. Att han vägrade eftersom SkallePer hade funnits jämt. Jag känner precis så nu. Jag har levt i 41 år och farfar har funnits jämt. Nu måste jag fortsätta framåt utan honom.

Men för en människa som inte lever i verkligheten är det inte helt sant. Jag var hemma hos honom igår och tömde skafferiet och några skåp och försökte börja slänga saker. Jag satte på TV:n ifall farfar ville titta. Och det var skidor. Han tittade alltid på skidor. Så jag lät TV:n stå på och bad honom berätta om det hände något. (Eftersom jag var i rummet intill och bara hörde ljudet. ) Jag klagade en del på en del skräp han samlat på sig. Skällde lite på honom och skrattade åt saker jag hittade i hans gömmor. Mina gamla saker och mina barns. Alla minnen undanstoppade i olika skåp. Och jag kände att han blev nöjd att någon kom och röjde upp. ”Gammal skit ska man inte spara.” inte i verkligheten. Den är för brutal och där finns han inte längre. Men jag hörde hans röst alldeles tydligt i mitt huvud. Vad ska jag med verkligheten till då?

Att bli gammal

Jag vet inte hur man bäst hjälper en person som bara är gammal. Förresten ljög jag precis. Gammal och sjuk.

Jag var hos min farfar idag. Han är 89 år och vad man brukar kalla för multisjuk. Hans största problem är att han har diabetes och förmaksflimmer. Han samlar på sig vätska och då riskerar hans knä att hoppa ur led. Han har ont i knäna och har svårt att gå. Han använder rollator. Han vågar inte gå ut själv om han skulle ramla och bli liggande. Det händer allt oftare.

Han använder sin humor för att lätta upp. Han älskar att berätta historier. Idag gick vi på en promenad. Han bor fortfarande hemma på gården som hans farfar köpte genom att ta ett lån. För att kunna betala av lånet åkte han sedan till USA och la järnväg med ”indianerna” som farfar brukar säga. Han har aldrig flyttat hemifrån. Det tog lång tid för honom att komma ut ur huset. Vårdpersonalen lindar hans fötter och skorna passar inte längre. Men han är envis och vill inte använda Foppatofflorna. När vi väl kom ut tog han rollatorn. Vi gick 40 meter ungefär tills vi kom till baksidan av garaget. Det var soligt men blåste en del. Bakom garaget var det vindstilla. Farfar stannade, satte sig på rollatorn och småpratade om vädret. Om grannarna. Om hur lite folk det var nu mot förra veckan. Och skvallrade lite mer om grannarna.

-Det är skit att bli gammal. Man duger ingenting till. Man kan inte nåt.

Det har han sagt i många år. Om du kan läser du meningen ovan på grov västgötska. Han pratar mycket dialekt. Mina barn har svårt att förstå honom när han pratar. Hans värld är på många sätt annorlunda än deras. De lever i samma tid och på samma plats och ändå i helt olika universum.

När han vilat färdigt och vi skvallrat klart går vi förbi postlådan. Det är söndag, men man vet aldrig om personalen kanske glömt att hämta posten. Mina hundar följer tålmodigt med på promenaden. De beter sig annorlunda runt min farfar. De blir lugnare. De vandrar omkring och de lägger sig ner och väntar. De har tålamod. För mig är det svårt att hålla farfars långsamma tempo. Jag vill hjälpa och finnas där. Men jag har ont om tid och är van att ha bråttom. Min tidsbrist ger mig dåligt samvete.

När vi är tillbaka vid huset kopplar jag in batteriladdaren till batteriet på hans gamla Peugeot. Bilen är i sämre skick än han. Han har pratat om att ställa av den. Han kan ändå inte köra längre. Men det är ju ingen som ser om han bara kör ner till sjön. Han har varit yrkesfiskare hela sitt liv, precis som sin pappa före honom. Och han vill inte sluta åka till sjön. Han kramar mig länge och tackar så mycket. Säger att det betyder mycket att jag kommer. Jag vet att han menar det och jag blir glad och ledsen på samma gång.