Resa med hund – dag 2, 3 och 4

Bilresan hade varit lång och unghunden vände på dygnet. Han hade sovit nästan hela dagen i bilen och fortsatte sova i stugan. Resultatet var att han väckte mig klockan halv fyra morgonen därpå och insisterade på att gå ut. Jag hade inget val. Det var bara att klä på sig och gå upp. Jag hade lagt in i planen att först se till att hundarna vande sig innan jag kunde lämna dem en stund själva i stugan. Och här var jag nu mitt uppe i det. Det är naturligtvis skillnad på att resa med en vuxen hund och en unghund på fem månader. Den andra hunden, som är sju år, tar det hela med ro. Med undantag för kylan. Han har något som kallas för ”corn” i en trampdyna, ( en slags förhårdnad) men varit bra i flera veckor. När vi sedan kom upp till isiga vägbanor blev han halt. Vi åkte därför ner till älvdalen och samhället under dagen och besökte Husdjursboden. Båda hundarna följde glada med in. Valpen ville prova allt godis och blev som vanligt blickfånget. Tjejen i kassan tog glatt emot honom så jag kunde prova vinterskor på gammelmannen. Vi hittade ett par och jag hoppas att det ska lindra. Men eftersom han är en ganska grinig gammal man var han inte speciellt tacksam för det utan försökte bäst sparka av sig skorna. Vi köpte även några tuggben och innan vi gick blev hundarna bjudna på godis. Det var ett trevligt besök.

C82026D5-8F8F-4B85-87F6-7C60029076F4_1_201_aMånen var nästan full på kvällspromenaden.

Den tredje dagen var tanken att jag äntligen skulle kunna få en stund för egen skidåkning. Jag hyrde längdskidor och gav mig av en sväng. Jag har inte åkt skidor på evigheter och det var vare sig snyggt eller effektivt. Jag gjorde några snitsiga vurpor och klarade inte av att ta mig uppför den brantaste backen utan var tvungen att ta av skidorna. Men jag lär mig och jag hade kul. Hundarna har nu vant sig såpass att de lugnt ligger stilla och vilar på samma sätt som hemma, efter promenad och lek.

6DA284C5-BDB9-4853-BC7E-5EA650E14574.jpegUnghunden vill gärna stå på balkongen. Här tittar han in. Annars spanar han efter hundar och människor som bär på skidor eller drar barn i pulka. 

Nu är jag inne på dag fyra. Den här dagen är tanken att jag ska ägna mig åt mitt skrivande. Jag reste inte till Sälen enbart för att träna mina hundar (främst unghunden) i nya miljöer och för att åka skidor. Jag reste hit för att få nya intryck till mitt skrivande. Men skrivandet har inte gått så bra de första dagarna. Idag kommer jag därför fokusera på mina egna texter och mitt skrivande. Därmed avslutar jag blogginlägget och återgår till mitt andra skrivande.

Ett litet tryckeri

Idag har jag skrivit ut råmanuset. Det blev 170 A4. Blandade typsnitt och storlekar. 1,5 radavstånd för det mesta. Massor av gulmarkeringar där jag ska fylla i, ändra, byta namn, som jag visste redan under tiden jag skrev. Jag kontaktade det lilla tryckeriet i staden för att skriva ut sidorna, enkelsidigt. Inte miljövänligt men det är användarvänligt. Jag behöver kunna titta, plocka, stryka över, under, skriva i marginalen, skriva på baksidan. Det är dags för redigering. Först: En första genomläsning. Det finns någon gammal regel, man kanske ska kalla det författartradition, som säger att man ska låta manuset vila. En del säger att det ska vila i flera månader. Men det kan väl inte skada att göra en enkel genomläsning?

3C2BB709-14F2-4489-AAC6-2074EBDDC84E

Att skriva slutet

Snart är det slut!  Jag pratar om min skrivprocess. Min bok Boken som behöver få ett bättre namn snart.

Kommer jag veta när jag skrivit slutet? Jag vet att jag snart är där eftersom det inte händer några nya saker i boken. Det är nu jag knyter ihop trådarna. Jag gör det med en känsla av att syssla med något olagligt. Som om jag avslöjar hemligheter jag lovat att för alltid hålla tyst om. De hemligheter som lockat läsaren att fortsätta avslöjar jag nu. Får jag verkligen skriva det här? 

Idag fick en nyckelperson äntligen berätta sin historia för huvudpersonen. Som alla har väntat! Som jag har väntat! Det tog lite tid för nyckelpersonen att berätta eftersom de samtidigt åt smörgås med rödbetssallad och köttbullar.  Alla vet att det inte är den mest lättätna smörgåsen.

En liten fråga smyger sig på. Har jag skrivit mycket om mat i boken?  Jag kanske varit hungrig medan jag skrivit eller så tycker jag det är mysigt att läsa om människor som äter? Det kan vara så att jag skrivit en bok om mat. En matbok. Ett tips för dig som gillar att läsa sådana böcker.

Nu längtar jag till att kunna säga att råmanuskriptet är klart. Den som skriver får se.

BD932342-F1AC-4E70-AC6E-1E455DDC8374

Akt 3 – 51 000 ord

Det börjar brännas i manuset nu. Ingenting har ställts på sin spets men det blir allt svårare för Reidun att leva sitt liv. Motståndet hon möter blir mer kompakt och hoten fler och kommer närmare. Reidun är huvudpersonen i bokmanuset. Reid betyder hem och un betyder kärlek. Men ett kärleksfullt hem är vad hon saknat och vad hon arbetar för att få. Så snubblar hon på en familjehemlighet. Något har hänt i det förflutna som kanske kan förklara utanförskapet och isoleringen under uppväxten. Men det finns krafter som motarbetar henne.

Det här manuset har jag inte skrivit i kronologisk ordning. Jag tar mig friheten att hoppa i tid och mellan karaktärer. Jag vet de stora linjerna och ungefär hur boken ska sluta men jag vet inte allt.

Att skriva en bok utifrån en idé om tre akter känns klassiskt och bra. Framförallt är det nästan oundvikligt eftersom jag skriver stora delar på intuition. Det kan låta motsägelsefullt men är inte det. Vi har blivit matade med berättelser byggda efter principen tre akter sedan vi låg i vaggan. Allt från klassiska sagor, kapitelböcker, filmer och TV-program är byggda efter samma modell. Om man vill bryta mot reglerna måste man göra ett aktivt val. Att skriva fritt är att följa mallen.

Varför gör jag då denna reflektion?

Eftersom kreativiteten inte är kontrollerad vet jag inte varför jag skriver det jag skriver eller hur idéerna kommer. De bara finns där. Men de senaste dagarna har jag upptäckt att skrivandet känns annorlunda.  Det händer något med skrivandet. Det blir stressat och oroligt. Jag oroar mig för hur det ska gå, trots att jag i stort sett redan vet det. Dessutom är jag  författaren och borde ha rätt att bestämma. Men det tvingar mig framåt. Jag skyndar mig för att lösa problemen  och försöka rädda Reidun från saker som hotar henne. Saker som jag själv, i egenskap av att vara författaren, ställer till med för det är vad historien kräver. Med detta anar jag att jag närmar mig någon slags höjdpunkt. Toppen, den stora vändpunkten, ögonblicket då allt blir klart eller förstört eller både och. Slutet på andra akten. Början till slutet närmar sig.

Råmanuset är ungefär 51 000 ord. Omvandlat i boksidor är det cirka 200 sidor. Det stämmer ganska bra med hur tjock en bok brukar vara. Ungefär 300 sidor. Jag antar att det bara är för mig att sluta blogga och ta itu med de sista hundra sidorna.

79369FF9-2FCE-4D6B-9FBD-6073AABA9949

Skrivprocessen

Den kalla luften strömmar in genom dörröppningen. Jag ser hur gräset där ute är ljust av fruset vatten. Det är för tidigt för färger. Bara himlen böljar i en svartblå ton. Jag står i dörren och andas. Det doftar vinter. Den kommer inte idag. Kanske snart. Jag letar i vedkorgen efter rätt bit att starta i kaminen med. Jag har en korg med torr ved från vedboden och en korg med bra ved som jag inte hann bära in innan höstregnen. Den torkar hjälpligt inomhus på några dagar och brinner snällt om jag bara tänder med den torra veden och får upp temperaturen i kaminen ordentligt först. Äntligen kommer hundarna in och jag kan stänga dörren och försöka hålla kylan på andra sidan. Jag värmer kaffe från igår. Börjar skriva.

Har ingenting att skriva. Skriver dagbok. Men dagen har inte startat än. Jag skriver om vad jag gjort idag. Om hur kallt det är ute och att det snart ska bli vinter. Hur jag väntar på att hundarna ska kissa och hur irriterande det är att den bästa veden är blöt. Jag ska leta efter något på nätet men internet är dåligt. Det är något problem med routern. Måste ta tag i det. Någon dag. Idag vill jag skriva. Men vad?

Jag kan skriva om vad jag gjort idag. Men det går ju inte. Det är bara tidig morgon än. Dessutom behöver jag lite distans till det jag skriver. Det ska inte bli en självbiografi. Jag vet. Jag kan skriva om en person som skriver. Någon som vaknar tidigt en kylig höstmorgon för att hinna skriva mycket den dagen. Arbetet är motigt och mödosamt. Jag kan skriva om vad den personen gör när den inte kan skriva. Vardagliga saker som att släppa ut hundarna, tända i kaminen. Irriterat konstatera att routern fortfarande är dålig. Det var nog inte någon tillfällig bugg. Ytterligare en sak på att-göra-listan. Sådant som tar tid från skrivandet. Hur kallt det kan var i november och den lycka och längtan som finns i kylan från den frusna marken, dess doft. Minnet av en gammal kärlekshistoria som alltid blossar upp med den. Inte en sommarromans men en i mörkret. En hemlig. Någon gång för mycket länge sedan. Men vem vill läsa något sådant?

Undrar om tidningen kommit än. Ska gå och kolla.

Klockan är 07:21

NaNoWriMo? Eller Livet med en hundvalp?

Äntligen är det november! Jag har varit med i NaNoWriMo = national novel writing month något år tidigare men det har inte passat in i min skrivprocess. Det här året befinner jag mig mitt i ett råmanus så eventet kommer perfekt. Förhoppningsvis ska det hjälpa mig upp ur skrivsvackan för…

skrivandet just nu är seeeeeeeeegt. Jag håller på och skriver råmanuset och har kommit till mittendelen. Ingenting har hettat till ordentligt och just nu är det saker som bara ska skrivas igenom. Allting blir fult och klumpigt men jag bortser från det. När den här fula versionen är klar ska jag skriva ut den, läsa, stryka under och sedan börja formge texten. Det är där den verkliga magin händer. Jag älskar att redigera! (Något jag inte delar med alla andra) Att skriva råmanus är däremot ångestladdat. Jag blir rädd att förstöra något, glömma något viktigt eller att helt enkelt inte få ihop en vettig text. Jag har en vision om det jag vill skriva och vill inte komma för långt bort från det idealet. Jag försöker intala mig att ”utan råtext kan jag aldrig mejsla ut det ideal jag eftersträvar” men det slutar ändå med att jag blir rädd för min egen text.

Idag har jag till exempel suttit framför datorn och låtsat att jag skrivit. Medan jag egentligen kluddat på ett papper bredvid, läst gamla textsnuttar och varit inne på olika skrivkurser jag läser vid sidan om. Allt kopplat till skrivande så det är bra. Men har det hänt något med manuset? Inte precis. Först ikväll kom jag på att huvudpersonens syster ska få ta över i berättelsen ett tag och nu tror jag att det lossnat. Imorgon kommer bli en spännande skrivdag. Då kommer det hända något nytt, som inte ens jag vet om. Skrivandet är alltid roligare då.

Om bara min nya inneboende låter mig skriva…

71158422-613B-4ECA-B8DE-AA213059ABB4.jpeg

Den 27 september hämtade vi den mest vedervärdigt gulliga valp jag någonsin mött. Han besitter en slags snuskig söthet som gör att man vill skada honom allvarligt och bita honom hårt. Men istället är det han som står för lemlästandes. Det är även han som bestämmer om jag får någon ro i mitt skrivande eller om jag måste rädda mina sockor och anklar från vassa mjölktänder. Men det gör verkligen ingenting. Denna lilla valp har flyttat in i huset och i våra hjärtan och vardagen får vara nästan hur trasslig som helst. Hans livsglädje och valpklumpedunsighet ursäktar honom allt. Men skam den som ger sig. Vad är väl några valpbett och lite skrivångest? NaNoWriMo- nu kör vi!

Skrivstuga

På mitt lilla torp finns ett gammalt magasin. Huset har använts som snickarbod för längesedan. Men eftersom jag inte snickrar har det blivit en plats för förvaring av en del nyttiga saker men i ärlighetens namn, mest skräp.

Jag skriver och drömmer om att få tid att skriva mer. Ofta sitter jag vid köksbordet eller matsalsbordet i vardagsrummet. Men det är inga fasta arbetsplatser. De verktyg jag använder mig av i den kreativa processen, dator, pennor, mängder av olika skrivblock, post-its, långa hoptejpade sidor med tidslinjer och små söta kort med karaktärer till mitt projekt blir till skräp och oreda när jag går därifrån. Ofta låter jag sakerna ligga framme. Det är bäst att slippa leta efter allt när jag ska börja skriva nästa dag igen. Men ibland ser det tråkigt ut och då försöker jag åtminstone lägga allt i en eller två spretiga högar. De blir aldrig prydligt jämna eftersom min nödvändiga tidslinje inte låter sig vikas hur som helst utan att hota med att falla isär och skapa merarbete som stjäl tid från skrivtiden. Så. Högarna får vara spretiga.

Men nu håller något på att hända.

gamlamagasingolvet Det här är det gamla golvet från magasinet och några påsar med skräp. Ut med allt som inte går att använda.

Sedan tar det kreativa arbetet vid. Det är långt kvar men jag får hjälp av en vän i familjen. Samtidigt lär jag mig att bygga hus. Sakta men säkert håller min skrivstuga på att ta form.

36A3088D-50AE-449C-98D5-52F09BCA136B

Nu har den fått en dörr och även fönster. Nästa steg är isolering, grusning av grunden och så nytt golv förstås. Där står den fint min skrivstuga, inunder eken.

 

Skrivtid

Ett helt år tjänstledigt för att styra om mitt liv. Förändringar och omprioriteringar.

Jag studerar kreativt skrivande på Malmö Folkhögskola. Roligt och vilka underbara människor jag träffar! Samma sak var det i början av 2019 då jag läste en skrivarkurs för lärare på Valand i Göteborg. Mycket av skrivtiden är ensam och då är de här kurserna små oaser där vi träffas och tittar rufsigt yrvaket på varandra. Det finns tydligen fler som jag därute?

D2F52120-4CD2-443D-98C5-5637796EC283

Följ mig på Instagram

Jag är så glad. Jag har kommit in på Litterära konsulters utbildning för lektörer. Genast tänkte jag att jag måste gå igenom bloggen och rätta alla stavfel. Men sedan ändrade jag mig. Olika texter har olika syften. Syftet med bloggen hittills har varit att fungera som någon form av dagbok och som sådan vill jag ha den oredigerad. Ur huvudet direkt ut i den virtuella rymden.

3A102172-BF58-43DF-8F43-9232BD0D3D15
Pumpapaj hör årstiden till och passar bra till skrivandet

 

 

 

Den långsammaste fredagen

Jag försöker börja men kommer inte igång. Känns det igen? Hela dagen kände jag så.

Rent konkret. Vad har jag gjort idag?

  1. Lagat mat. frukost, lunch, middag.
  2. Jag har INTE varit ute med hundarna… Inte en gång. Husets tonåringar har gjort det… Vad gjorde jag istället?
  3. Jag har suttit framför datorn… och jobbat med… mig själv? Jag har nördat ner mig i Enneagrammet. Just nu försöker jag förstå hur instinkterna fungerar. Det ägnade jag flest timmar till idag.
  4. Jag har arbetat på ett synopsis. Det är frustrerande. Mitt gamla manus är ute på testläsning och jag har små fragment till något nytt. Men jag vet inte slutet. Det saknas dynamik i mitten och det är jobbigt att börja om. Samtidigt känns det som det kan bli bra… Men jag skulle vilja ha ett annat manus att skriva. Ett som var mer dramatiskt. Det är inte det här. Det är en feelgood-historia, precis som den förra. Jag  längtar efter att kunna börja SKRIVA men jag är inte klar med förarbetet än. Det är jobbigt.
  5. Jag har bakat frasig julkola. Den är nästan redan slut.
  6. Vi avslutade kvällen med att titta på Batman Returns från 1989. Älskar den! Och det var extremt kul att se hur högteknologisk cd-skivan var. Den räddade allt och alla i filmen. Och datorerna och telefonerna… Hjälp! Humorn är kul och allt och alla är för mycket hela tiden. Jag älskar extra allt!

Fråga till mig själv: Vad var min verklighet idag? Levde jag i den eller drömde jag mig bort? Det är svårt att avgöra när jag arbetar med mig själv och med fiktiva historier. OM jag lyckas skapa en bok av mitt funderande och skissande och sorterande så kanske … Annars har jag nog varit i min fantasi för det mesta.

Just det !

7. Jag har städat skafferiet. Slängt gammalt trots att jag tänker att jag bara ska köpa         det jag kommer använda. Ändå blir en del saker för gamla. Varför ska det vara så svårt?

Men långsamt. Allting har skett långsamt. Nu ska jag så sakteliga försöka sova. Godnatt.

 

 

 

Mörker i sinnet

Visst är det härligt. November. Igår kväll tittade jag på väderleksrapporten och fnissade tyst för mig själv. Meterologen verkade vilja be om ursäkt för den grå dag han lovade idag. Men det fanns chans till lite sol i västligaste götaland och kanske i norra Norrland. Jag trivs med mörkret. Jag trivs med vemodet. Jag har inte några verkliga problem och då kan jag gotta mig i det. Jag är glad att mina problem bara finns i min fantasi. I verkligheten är allting ganska bra just nu.

Nu kan man krypa ihop och titta på serier på Netflix. Jag har precis avslutat säsong fyra av Gotham. Den var också mörk. Och mysig. Älskar Mr Cobblepot. Jag kan se mig själv i honom. Hoppas att jag är lite mindre våldsam bara.

Jag har fått två nya idéer att skriva om också. Den ena får ligga på is. Den andra har börjat brodera ut sig. Har inte kommit så långt att jag skrivit ett synopsis än. Men jag börjar få ihop saker. Det är roligt. Och det hör mörkret och hösten till. Det är kreativt.