Brev till en alkoholist

Jag borde svara. Jag fick ett meddelande från dig. Det är länge sedan nu. Men vad betyder det om jag svarar? Jag blev glad att se ditt meddelande. Först. Några sekunder var jag glad. Sedan kom tårarna. För det var inte några vackra ord. Men vem använder vackra ord till den man kastat ut ur sitt liv? Så jag ignorerar det. Det var fegt. Av dig. Att lämna en ful passning till mig. Nu är det upp till mig att fortsätta kommunikationen, tror du kanske. Men det du skrev var inte ett meddelande som går att svara på. Du var väl inte nykter. Jag behöver kommunicera med dig. Jag skriver ett brev. Jag kommer aldrig skicka det. Jag skriver till dig men för mig. Vi ska dö snart. Ingenting unikt med det. Men det var en anledning du gav när du gick. Du orkade inte längre. Hade inte tid. Behövde planera vad du skulle göra med de sista åren av ditt liv. Och jag var inte tillräckligt kul längre. Jag stod tyst. Försökte nog säga något och sa lite. Det räckte. För det går ändå inte nå fram. Du hör inte det jag säger. Du hör det du tror att jag säger. Och jag känner inte igen mina ord när de kommer från din mun. Men jag borde svara. Jag är oartig och kall. Det ser ut så. Men vem svarar jag? Vem är det som läser? Är det verkligen du som ser min text? Mitt svar? Jag har inte pratat med dig på länge. Undrar när du senast hörde mig. Det är ett lager mellan oss. En annan du som står i vägen. Inte den jag älskar. Någon ängslig och aggressiv. Någon som ständigt är beredd på försvar. Ser hot och ondska i alla du möter. Rädd och arg. Nu är jag ett hot. Och jag kan inte nå fram. Konflikter. Allting kring dig. Och du är så ensam. Känner dig ensam. Din sjuka, döende mamma. Ditt ansvar och börda. Men du stänger ute. Misstänksamheten är en mur som håller mig ute. Höll mig ute. Nu har du gjort slut. Jag saknar dig. Mannen jag inte träffat på länge. Kanske inte på flera år. Översköljd av det där andra. Du har tappat dig själv, tror jag. Mina ord om dig i min mun. Jag tror inte du känner igen dig. Du är alkoholist. Det sa jag aldrig. Jag sa, jag saknar dig. Den du var när du var nykter. Jag vet inte när du var nykter senast. Du dricker för mycket.

Men jag använde inte ordet alkoholist. Kanske skulle jag ha gjort det. Om jag hade gjort det. Vad hade hänt då? Alla ord jag sagt och de jag inte. Hade det enda ordet ändrat allt? Hade du sagt att det var min åsikt? Precis som du sa när jag sa att jag tyckte du drack för mycket? Kan en sjukdom vara en åsikt? Läkaren säger; Du har diabetes, cancer, vinterkräksjukan. Och patienten svarar; Det är bara din åsikt. Hur medicinerar man en åsikt? Man kan glömma den. Alkohol kan få dig att glömma. Du skrev ett meddelande. Jag har inte svarat. Jag tror inte du var nykter när du skrev. Det var inte något du skulle ha skrivit förr. När det nu var. När du var den jag fortfarande älskar och saknar. Om du inte är drabbad av en åsikt. Om du själv ser att det är en sjukdom. Då kan jag finnas här och hjälpa dig. Jag vill skriva det till dig. I ett svar. Ett meddelande. Men du finns inte där. Du läser inte mina meddelanden. Det är någon annan. Jag svarar inte. För den jag vill svara är inte längre där. Det är någon annan. Och jag lämnar. Vänder ryggen. Är kall och elak. Det finns inget annat alternativ. Borde jag svara? Jag grät av ditt meddelande. Du skrev något som jag inte förstod. Om mig. Du skrev min åsikt ur ditt perspektiv. Jag tycker inte så som du skrev att jag gör. Det vill jag skriva till dig. Men vad händer då? Börjar allting om igen. Om det inte är du som läser utan den andre? Han som skrev det där. Jag vill inte att han läser. Men han läser allt. Det är alltid han, nu. Aldrig du. Finns du ens kvar? Det är han som svarar, han som skäller på sina barn. Betyder det ingenting för dig att dina barn lämnade dig en pappahelg? De åkte därifrån i vredesmod eller? Jag tror de var ledsna. På samma sätt som jag är ledsen nu. Att du är så full av din egen smärta att du inte förstår någon annan. Du ser det du vill i andra. Men andra känner inte igen sig. Vi som faktiskt älskar. dig. Jag använde ordet paranoid en gång. till dig. om dig. du tyckte inte om det. men vad ska jag säga om någon som ser våldtäktsmän i alla män. som ser tjuvar i grannar. som skäller. som en rädd hund. med för mycket ansvar. Du har fått ett hus att försvara men står bunden vid en koja intill. Du kan inte nå fram till huset. Repet är för kort. Så du har panik och skäller för att skrämmas. Men du är paranoid. För de som kommer till huset är de som bor där. De som ger dig mat. De som kommer med post eller vattnar blommorna. Sotaren. sopgubben. Ingen som vill dig illa. Och repet du är bunden med. Det har du bundit själv. Och ingen kan ta av det. De som bor i huset och vill hjälpa dig. Du biter dem när de kommer nära. Skadar dem när de vill ta av repet. Du vill ha ditt rep. Din alkohol. Din paranoia och din sorg. Vi vill inte det. Jag är ganska säker. Jag vill det inte. Du var stark och stolt. Rolig. smart. Nu är du bara desperat. jakten på nästa starköl.

Farfar är död

OM du skapar problem efter din död, kommer du bli ihågkommen längre eller kortare då? Det kan vara avgörande för hur vi ska prioritera vad vi gör med våra liv.

Farfar dog för en vecka sedan. Han var både mild och envis. Jag hoppas att han blir ihågkommen. Idag var det tacksägelse för honom. Fler än jag trodde kom dit för hans skull. Jag tänker på Ronja Rövardotter. Det var min favorit som barn. Hur Mattis klagade att SkallePer inte längre fanns. Att han vägrade eftersom SkallePer hade funnits jämt. Jag känner precis så nu. Jag har levt i 41 år och farfar har funnits jämt. Nu måste jag fortsätta framåt utan honom.

Men för en människa som inte lever i verkligheten är det inte helt sant. Jag var hemma hos honom igår och tömde skafferiet och några skåp och försökte börja slänga saker. Jag satte på TV:n ifall farfar ville titta. Och det var skidor. Han tittade alltid på skidor. Så jag lät TV:n stå på och bad honom berätta om det hände något. (Eftersom jag var i rummet intill och bara hörde ljudet. ) Jag klagade en del på en del skräp han samlat på sig. Skällde lite på honom och skrattade åt saker jag hittade i hans gömmor. Mina gamla saker och mina barns. Alla minnen undanstoppade i olika skåp. Och jag kände att han blev nöjd att någon kom och röjde upp. ”Gammal skit ska man inte spara.” inte i verkligheten. Den är för brutal och där finns han inte längre. Men jag hörde hans röst alldeles tydligt i mitt huvud. Vad ska jag med verkligheten till då?

Den långsammaste fredagen

Jag försöker börja men kommer inte igång. Känns det igen? Hela dagen kände jag så.

Rent konkret. Vad har jag gjort idag?

  1. Lagat mat. frukost, lunch, middag.
  2. Jag har INTE varit ute med hundarna… Inte en gång. Husets tonåringar har gjort det… Vad gjorde jag istället?
  3. Jag har suttit framför datorn… och jobbat med… mig själv? Jag har nördat ner mig i Enneagrammet. Just nu försöker jag förstå hur instinkterna fungerar. Det ägnade jag flest timmar till idag.
  4. Jag har arbetat på ett synopsis. Det är frustrerande. Mitt gamla manus är ute på testläsning och jag har små fragment till något nytt. Men jag vet inte slutet. Det saknas dynamik i mitten och det är jobbigt att börja om. Samtidigt känns det som det kan bli bra… Men jag skulle vilja ha ett annat manus att skriva. Ett som var mer dramatiskt. Det är inte det här. Det är en feelgood-historia, precis som den förra. Jag  längtar efter att kunna börja SKRIVA men jag är inte klar med förarbetet än. Det är jobbigt.
  5. Jag har bakat frasig julkola. Den är nästan redan slut.
  6. Vi avslutade kvällen med att titta på Batman Returns från 1989. Älskar den! Och det var extremt kul att se hur högteknologisk cd-skivan var. Den räddade allt och alla i filmen. Och datorerna och telefonerna… Hjälp! Humorn är kul och allt och alla är för mycket hela tiden. Jag älskar extra allt!

Fråga till mig själv: Vad var min verklighet idag? Levde jag i den eller drömde jag mig bort? Det är svårt att avgöra när jag arbetar med mig själv och med fiktiva historier. OM jag lyckas skapa en bok av mitt funderande och skissande och sorterande så kanske … Annars har jag nog varit i min fantasi för det mesta.

Just det !

7. Jag har städat skafferiet. Slängt gammalt trots att jag tänker att jag bara ska köpa         det jag kommer använda. Ändå blir en del saker för gamla. Varför ska det vara så svårt?

Men långsamt. Allting har skett långsamt. Nu ska jag så sakteliga försöka sova. Godnatt.

 

 

 

En sketen tisdag

Sketen? Är det dialekt? Mina barn förstår inte när mig farfar pratar. Jag måste översätta. Min farfar är föd 1929 och mina barn är födda 2001 och 2004. Det är mindre än hundra år.

Kommer jag att ha samma problem med mina barnbarnsbarn? OM jag lever så länge… Och om jag får några.

Någon skrapar på min källardörr och ropar hest på att bli insläppt. En rödfluffig katt. Så jag avbryter mig och matar honom.

Nu är jag tillbaka igen. Han har fått mat och är kanske lite nöjdare än innan. Jag hör honom mumsa bakom källardörren. Jag bor på landet och mina katter är ute-katter. Somliga tänker att det betyder att jag är ond. Andra att mina katter är det.

Jag är iallafall inte ond. Jag är bara ett rovdjur. Hittills har jag inte gått över gränsen och blivit kannibal. Så då tycker jag att jag är ganska ok.

Hej verkligheten! På jobbet är jag fackligt arbetsplatsombud. Idag bjöd jag på smörgåstårta och pratade om det nya Läraravtalet 2018. Torrt och krispigt. Jag försöker hålla uppe min fackliga fasad. Den ska vara torr och krispig. Men jag känner mitt inre rovdjur ropa.

På kvällen, när jag kommer hem, tröstar jag mig med en bit blodpudding. Inte längre så krispig. Mår bättre nu.

Sov gott alla där ute. Rovdjur eller inte.

Trött eller lugn?

Jag undrar om jag vet skillnaden mellan trött och lugn. Jag började jobba igen förra veckan. Semestern var slut. Jag var inte redo. Jag behövde vila mer. Men är semestern slut så är den. Jag tycker verkligen om mina kollegor. De känns som en familj men på jobbet finns det stora kravet på att man ska prestera.

Jag är alltid snabb och kan lätt forcera saker. Jag bestämde att börja hösten med att arbeta LUGNT. På något sätt borde det vara möjligt att ha samma mentala tempo som på semestern även om man är på jobbet? (De andra får anpassa sig till MIG för en gångs skull. Våga Vägra Stressa!)

Resultatet: Jag är känslig och gråter för allt. Jag tar in sådant som kanske inte är viktigt för det jag håller på med och det tar över före mina arbetsuppgifter. Jag klarar inte att fokusera och kommer på mig själv med att sitta framför datorn utan att göra någonting. Jag har heller inte en aning om vad jag håller på med.

Min fundering: Håller jag på och bränner ut mig? Min hjärna loggar ut. Vi är inte uppe i normal fart på jobbet än och jag glömmer redan saker.

Vad göra?

Fortsätta fokusera på att ta det lugnt. Om jag inte klarar jobbet: prata med chefen.

Ännu en dag i verkligheten. Vad gör jag här? Jag är inte byggd för den! Trivs mycket bättre i de luftslott jag bygger åt mig.

Varför en blogg om ”den brutala verkligheten”?

Min verklighet är inte brutal. Jag tittar på nyheterna och följer bränderna. Över 80 personer har dött den här sommaren. Svenska medier orkar inte rapportera om det. Vi har våra egna bränder. Jag läste på SVT.se en intervju med en kvinna som tyckte det var tråkigt att de italienska bombflygplanen skulle åka ”hem”. De behövdes tydligare mer i Grekland. I Sverige brinner skog för miljontals kronor. I Grekland dör människor. Vi är bra på att prioritera i Sverige. Men har vi lite tur kommer de italienska planen tillbaka. Jag föredrar att titta på andra nyhetskanaler än de svenska. Igår tittade jag på Sky News. De pratade om den extrema värmen. De pratade inte om Storbritannien och deras extrema värme. De hade ögonen öppna för att den här värmen inte är ett lokalt fenomen. Kort jämförelse med svenska nyheter: Svenska nyheter pratade länge om bränderna i Sverige och sedan kort om hur många som nu saknades efter bränderna i Grekland och att ”våra” plan nu skulle åka dit istället.

Så varför kallar jag min blogg för ”Den brutala verkligheten”? Jag har svårt att befinna mig i den. Jag lever majoriteten av min vakna tid i mitt eget huvud. Jag är en dagdrömmare. Och när jag vaknar upp och tar plats i den värld som kanske är den egentliga verkligheten så hittar jag snabbt en anledning för att gå tillbaka in i mitt eget huvud igen. Den här bloggen ska försöka bli ett sätt för mig att besöka verkligheten och faktiskt titta på den. Ett kort besök varje dag. Kanske upptäcker jag att den inte är så brutal ändå. Iallafall inte för mig. Här är det varmt men det brinner inte. Just nu sitter jag på min säng och skriver det här på min bärbara dator. Bredvid mig i sängen ligger en av mina hundar. Vi ska gå ut efter att jag postat det här inlägget. Det kommer bli en mycket kort promenad. Mer orkar ingen av oss med. Den långa promenaden får bli ikväll. Jag ska även ta min yngste tonåring till optikern. Det blir ett besök i verkligheten. Det är ett bra liv jag har.