Brev till en alkoholist

Jag borde svara. Jag fick ett meddelande från dig. Det är länge sedan nu. Men vad betyder det om jag svarar? Jag blev glad att se ditt meddelande. Först. Några sekunder var jag glad. Sedan kom tårarna. För det var inte några vackra ord. Men vem använder vackra ord till den man kastat ut ur sitt liv? Så jag ignorerar det. Det var fegt. Av dig. Att lämna en ful passning till mig. Nu är det upp till mig att fortsätta kommunikationen, tror du kanske. Men det du skrev var inte ett meddelande som går att svara på. Du var väl inte nykter. Jag behöver kommunicera med dig. Jag skriver ett brev. Jag kommer aldrig skicka det. Jag skriver till dig men för mig. Vi ska dö snart. Ingenting unikt med det. Men det var en anledning du gav när du gick. Du orkade inte längre. Hade inte tid. Behövde planera vad du skulle göra med de sista åren av ditt liv. Och jag var inte tillräckligt kul längre. Jag stod tyst. Försökte nog säga något och sa lite. Det räckte. För det går ändå inte nå fram. Du hör inte det jag säger. Du hör det du tror att jag säger. Och jag känner inte igen mina ord när de kommer från din mun. Men jag borde svara. Jag är oartig och kall. Det ser ut så. Men vem svarar jag? Vem är det som läser? Är det verkligen du som ser min text? Mitt svar? Jag har inte pratat med dig på länge. Undrar när du senast hörde mig. Det är ett lager mellan oss. En annan du som står i vägen. Inte den jag älskar. Någon ängslig och aggressiv. Någon som ständigt är beredd på försvar. Ser hot och ondska i alla du möter. Rädd och arg. Nu är jag ett hot. Och jag kan inte nå fram. Konflikter. Allting kring dig. Och du är så ensam. Känner dig ensam. Din sjuka, döende mamma. Ditt ansvar och börda. Men du stänger ute. Misstänksamheten är en mur som håller mig ute. Höll mig ute. Nu har du gjort slut. Jag saknar dig. Mannen jag inte träffat på länge. Kanske inte på flera år. Översköljd av det där andra. Du har tappat dig själv, tror jag. Mina ord om dig i min mun. Jag tror inte du känner igen dig. Du är alkoholist. Det sa jag aldrig. Jag sa, jag saknar dig. Den du var när du var nykter. Jag vet inte när du var nykter senast. Du dricker för mycket.

Men jag använde inte ordet alkoholist. Kanske skulle jag ha gjort det. Om jag hade gjort det. Vad hade hänt då? Alla ord jag sagt och de jag inte. Hade det enda ordet ändrat allt? Hade du sagt att det var min åsikt? Precis som du sa när jag sa att jag tyckte du drack för mycket? Kan en sjukdom vara en åsikt? Läkaren säger; Du har diabetes, cancer, vinterkräksjukan. Och patienten svarar; Det är bara din åsikt. Hur medicinerar man en åsikt? Man kan glömma den. Alkohol kan få dig att glömma. Du skrev ett meddelande. Jag har inte svarat. Jag tror inte du var nykter när du skrev. Det var inte något du skulle ha skrivit förr. När det nu var. När du var den jag fortfarande älskar och saknar. Om du inte är drabbad av en åsikt. Om du själv ser att det är en sjukdom. Då kan jag finnas här och hjälpa dig. Jag vill skriva det till dig. I ett svar. Ett meddelande. Men du finns inte där. Du läser inte mina meddelanden. Det är någon annan. Jag svarar inte. För den jag vill svara är inte längre där. Det är någon annan. Och jag lämnar. Vänder ryggen. Är kall och elak. Det finns inget annat alternativ. Borde jag svara? Jag grät av ditt meddelande. Du skrev något som jag inte förstod. Om mig. Du skrev min åsikt ur ditt perspektiv. Jag tycker inte så som du skrev att jag gör. Det vill jag skriva till dig. Men vad händer då? Börjar allting om igen. Om det inte är du som läser utan den andre? Han som skrev det där. Jag vill inte att han läser. Men han läser allt. Det är alltid han, nu. Aldrig du. Finns du ens kvar? Det är han som svarar, han som skäller på sina barn. Betyder det ingenting för dig att dina barn lämnade dig en pappahelg? De åkte därifrån i vredesmod eller? Jag tror de var ledsna. På samma sätt som jag är ledsen nu. Att du är så full av din egen smärta att du inte förstår någon annan. Du ser det du vill i andra. Men andra känner inte igen sig. Vi som faktiskt älskar. dig. Jag använde ordet paranoid en gång. till dig. om dig. du tyckte inte om det. men vad ska jag säga om någon som ser våldtäktsmän i alla män. som ser tjuvar i grannar. som skäller. som en rädd hund. med för mycket ansvar. Du har fått ett hus att försvara men står bunden vid en koja intill. Du kan inte nå fram till huset. Repet är för kort. Så du har panik och skäller för att skrämmas. Men du är paranoid. För de som kommer till huset är de som bor där. De som ger dig mat. De som kommer med post eller vattnar blommorna. Sotaren. sopgubben. Ingen som vill dig illa. Och repet du är bunden med. Det har du bundit själv. Och ingen kan ta av det. De som bor i huset och vill hjälpa dig. Du biter dem när de kommer nära. Skadar dem när de vill ta av repet. Du vill ha ditt rep. Din alkohol. Din paranoia och din sorg. Vi vill inte det. Jag är ganska säker. Jag vill det inte. Du var stark och stolt. Rolig. smart. Nu är du bara desperat. jakten på nästa starköl.