Akt 3 – 51 000 ord

Det börjar brännas i manuset nu. Ingenting har ställts på sin spets men det blir allt svårare för Reidun att leva sitt liv. Motståndet hon möter blir mer kompakt och hoten fler och kommer närmare. Reidun är huvudpersonen i bokmanuset. Reid betyder hem och un betyder kärlek. Men ett kärleksfullt hem är vad hon saknat och vad hon arbetar för att få. Så snubblar hon på en familjehemlighet. Något har hänt i det förflutna som kanske kan förklara utanförskapet och isoleringen under uppväxten. Men det finns krafter som motarbetar henne.

Det här manuset har jag inte skrivit i kronologisk ordning. Jag tar mig friheten att hoppa i tid och mellan karaktärer. Jag vet de stora linjerna och ungefär hur boken ska sluta men jag vet inte allt.

Att skriva en bok utifrån en idé om tre akter känns klassiskt och bra. Framförallt är det nästan oundvikligt eftersom jag skriver stora delar på intuition. Det kan låta motsägelsefullt men är inte det. Vi har blivit matade med berättelser byggda efter principen tre akter sedan vi låg i vaggan. Allt från klassiska sagor, kapitelböcker, filmer och TV-program är byggda efter samma modell. Om man vill bryta mot reglerna måste man göra ett aktivt val. Att skriva fritt är att följa mallen.

Varför gör jag då denna reflektion?

Eftersom kreativiteten inte är kontrollerad vet jag inte varför jag skriver det jag skriver eller hur idéerna kommer. De bara finns där. Men de senaste dagarna har jag upptäckt att skrivandet känns annorlunda.  Det händer något med skrivandet. Det blir stressat och oroligt. Jag oroar mig för hur det ska gå, trots att jag i stort sett redan vet det. Dessutom är jag  författaren och borde ha rätt att bestämma. Men det tvingar mig framåt. Jag skyndar mig för att lösa problemen  och försöka rädda Reidun från saker som hotar henne. Saker som jag själv, i egenskap av att vara författaren, ställer till med för det är vad historien kräver. Med detta anar jag att jag närmar mig någon slags höjdpunkt. Toppen, den stora vändpunkten, ögonblicket då allt blir klart eller förstört eller både och. Slutet på andra akten. Början till slutet närmar sig.

Råmanuset är ungefär 51 000 ord. Omvandlat i boksidor är det cirka 200 sidor. Det stämmer ganska bra med hur tjock en bok brukar vara. Ungefär 300 sidor. Jag antar att det bara är för mig att sluta blogga och ta itu med de sista hundra sidorna.

79369FF9-2FCE-4D6B-9FBD-6073AABA9949

Skrivprocessen

Den kalla luften strömmar in genom dörröppningen. Jag ser hur gräset där ute är ljust av fruset vatten. Det är för tidigt för färger. Bara himlen böljar i en svartblå ton. Jag står i dörren och andas. Det doftar vinter. Den kommer inte idag. Kanske snart. Jag letar i vedkorgen efter rätt bit att starta i kaminen med. Jag har en korg med torr ved från vedboden och en korg med bra ved som jag inte hann bära in innan höstregnen. Den torkar hjälpligt inomhus på några dagar och brinner snällt om jag bara tänder med den torra veden och får upp temperaturen i kaminen ordentligt först. Äntligen kommer hundarna in och jag kan stänga dörren och försöka hålla kylan på andra sidan. Jag värmer kaffe från igår. Börjar skriva.

Har ingenting att skriva. Skriver dagbok. Men dagen har inte startat än. Jag skriver om vad jag gjort idag. Om hur kallt det är ute och att det snart ska bli vinter. Hur jag väntar på att hundarna ska kissa och hur irriterande det är att den bästa veden är blöt. Jag ska leta efter något på nätet men internet är dåligt. Det är något problem med routern. Måste ta tag i det. Någon dag. Idag vill jag skriva. Men vad?

Jag kan skriva om vad jag gjort idag. Men det går ju inte. Det är bara tidig morgon än. Dessutom behöver jag lite distans till det jag skriver. Det ska inte bli en självbiografi. Jag vet. Jag kan skriva om en person som skriver. Någon som vaknar tidigt en kylig höstmorgon för att hinna skriva mycket den dagen. Arbetet är motigt och mödosamt. Jag kan skriva om vad den personen gör när den inte kan skriva. Vardagliga saker som att släppa ut hundarna, tända i kaminen. Irriterat konstatera att routern fortfarande är dålig. Det var nog inte någon tillfällig bugg. Ytterligare en sak på att-göra-listan. Sådant som tar tid från skrivandet. Hur kallt det kan var i november och den lycka och längtan som finns i kylan från den frusna marken, dess doft. Minnet av en gammal kärlekshistoria som alltid blossar upp med den. Inte en sommarromans men en i mörkret. En hemlig. Någon gång för mycket länge sedan. Men vem vill läsa något sådant?

Undrar om tidningen kommit än. Ska gå och kolla.

Klockan är 07:21

NaNoWriMo? Eller Livet med en hundvalp?

Äntligen är det november! Jag har varit med i NaNoWriMo = national novel writing month något år tidigare men det har inte passat in i min skrivprocess. Det här året befinner jag mig mitt i ett råmanus så eventet kommer perfekt. Förhoppningsvis ska det hjälpa mig upp ur skrivsvackan för…

skrivandet just nu är seeeeeeeeegt. Jag håller på och skriver råmanuset och har kommit till mittendelen. Ingenting har hettat till ordentligt och just nu är det saker som bara ska skrivas igenom. Allting blir fult och klumpigt men jag bortser från det. När den här fula versionen är klar ska jag skriva ut den, läsa, stryka under och sedan börja formge texten. Det är där den verkliga magin händer. Jag älskar att redigera! (Något jag inte delar med alla andra) Att skriva råmanus är däremot ångestladdat. Jag blir rädd att förstöra något, glömma något viktigt eller att helt enkelt inte få ihop en vettig text. Jag har en vision om det jag vill skriva och vill inte komma för långt bort från det idealet. Jag försöker intala mig att ”utan råtext kan jag aldrig mejsla ut det ideal jag eftersträvar” men det slutar ändå med att jag blir rädd för min egen text.

Idag har jag till exempel suttit framför datorn och låtsat att jag skrivit. Medan jag egentligen kluddat på ett papper bredvid, läst gamla textsnuttar och varit inne på olika skrivkurser jag läser vid sidan om. Allt kopplat till skrivande så det är bra. Men har det hänt något med manuset? Inte precis. Först ikväll kom jag på att huvudpersonens syster ska få ta över i berättelsen ett tag och nu tror jag att det lossnat. Imorgon kommer bli en spännande skrivdag. Då kommer det hända något nytt, som inte ens jag vet om. Skrivandet är alltid roligare då.

Om bara min nya inneboende låter mig skriva…

71158422-613B-4ECA-B8DE-AA213059ABB4.jpeg

Den 27 september hämtade vi den mest vedervärdigt gulliga valp jag någonsin mött. Han besitter en slags snuskig söthet som gör att man vill skada honom allvarligt och bita honom hårt. Men istället är det han som står för lemlästandes. Det är även han som bestämmer om jag får någon ro i mitt skrivande eller om jag måste rädda mina sockor och anklar från vassa mjölktänder. Men det gör verkligen ingenting. Denna lilla valp har flyttat in i huset och i våra hjärtan och vardagen får vara nästan hur trasslig som helst. Hans livsglädje och valpklumpedunsighet ursäktar honom allt. Men skam den som ger sig. Vad är väl några valpbett och lite skrivångest? NaNoWriMo- nu kör vi!