Ett litet tryckeri

Idag har jag skrivit ut råmanuset. Det blev 170 A4. Blandade typsnitt och storlekar. 1,5 radavstånd för det mesta. Massor av gulmarkeringar där jag ska fylla i, ändra, byta namn, som jag visste redan under tiden jag skrev. Jag kontaktade det lilla tryckeriet i staden för att skriva ut sidorna, enkelsidigt. Inte miljövänligt men det är användarvänligt. Jag behöver kunna titta, plocka, stryka över, under, skriva i marginalen, skriva på baksidan. Det är dags för redigering. Först: En första genomläsning. Det finns någon gammal regel, man kanske ska kalla det författartradition, som säger att man ska låta manuset vila. En del säger att det ska vila i flera månader. Men det kan väl inte skada att göra en enkel genomläsning?

3C2BB709-14F2-4489-AAC6-2074EBDDC84E

Att skriva slutet

Snart är det slut!  Jag pratar om min skrivprocess. Min bok Boken som behöver få ett bättre namn snart.

Kommer jag veta när jag skrivit slutet? Jag vet att jag snart är där eftersom det inte händer några nya saker i boken. Det är nu jag knyter ihop trådarna. Jag gör det med en känsla av att syssla med något olagligt. Som om jag avslöjar hemligheter jag lovat att för alltid hålla tyst om. De hemligheter som lockat läsaren att fortsätta avslöjar jag nu. Får jag verkligen skriva det här? 

Idag fick en nyckelperson äntligen berätta sin historia för huvudpersonen. Som alla har väntat! Som jag har väntat! Det tog lite tid för nyckelpersonen att berätta eftersom de samtidigt åt smörgås med rödbetssallad och köttbullar.  Alla vet att det inte är den mest lättätna smörgåsen.

En liten fråga smyger sig på. Har jag skrivit mycket om mat i boken?  Jag kanske varit hungrig medan jag skrivit eller så tycker jag det är mysigt att läsa om människor som äter? Det kan vara så att jag skrivit en bok om mat. En matbok. Ett tips för dig som gillar att läsa sådana böcker.

Nu längtar jag till att kunna säga att råmanuskriptet är klart. Den som skriver får se.

BD932342-F1AC-4E70-AC6E-1E455DDC8374

NaNoWriMo? Eller Livet med en hundvalp?

Äntligen är det november! Jag har varit med i NaNoWriMo = national novel writing month något år tidigare men det har inte passat in i min skrivprocess. Det här året befinner jag mig mitt i ett råmanus så eventet kommer perfekt. Förhoppningsvis ska det hjälpa mig upp ur skrivsvackan för…

skrivandet just nu är seeeeeeeeegt. Jag håller på och skriver råmanuset och har kommit till mittendelen. Ingenting har hettat till ordentligt och just nu är det saker som bara ska skrivas igenom. Allting blir fult och klumpigt men jag bortser från det. När den här fula versionen är klar ska jag skriva ut den, läsa, stryka under och sedan börja formge texten. Det är där den verkliga magin händer. Jag älskar att redigera! (Något jag inte delar med alla andra) Att skriva råmanus är däremot ångestladdat. Jag blir rädd att förstöra något, glömma något viktigt eller att helt enkelt inte få ihop en vettig text. Jag har en vision om det jag vill skriva och vill inte komma för långt bort från det idealet. Jag försöker intala mig att ”utan råtext kan jag aldrig mejsla ut det ideal jag eftersträvar” men det slutar ändå med att jag blir rädd för min egen text.

Idag har jag till exempel suttit framför datorn och låtsat att jag skrivit. Medan jag egentligen kluddat på ett papper bredvid, läst gamla textsnuttar och varit inne på olika skrivkurser jag läser vid sidan om. Allt kopplat till skrivande så det är bra. Men har det hänt något med manuset? Inte precis. Först ikväll kom jag på att huvudpersonens syster ska få ta över i berättelsen ett tag och nu tror jag att det lossnat. Imorgon kommer bli en spännande skrivdag. Då kommer det hända något nytt, som inte ens jag vet om. Skrivandet är alltid roligare då.

Om bara min nya inneboende låter mig skriva…

71158422-613B-4ECA-B8DE-AA213059ABB4.jpeg

Den 27 september hämtade vi den mest vedervärdigt gulliga valp jag någonsin mött. Han besitter en slags snuskig söthet som gör att man vill skada honom allvarligt och bita honom hårt. Men istället är det han som står för lemlästandes. Det är även han som bestämmer om jag får någon ro i mitt skrivande eller om jag måste rädda mina sockor och anklar från vassa mjölktänder. Men det gör verkligen ingenting. Denna lilla valp har flyttat in i huset och i våra hjärtan och vardagen får vara nästan hur trasslig som helst. Hans livsglädje och valpklumpedunsighet ursäktar honom allt. Men skam den som ger sig. Vad är väl några valpbett och lite skrivångest? NaNoWriMo- nu kör vi!