Resa med hund – dag 2, 3 och 4

Bilresan hade varit lång och unghunden vände på dygnet. Han hade sovit nästan hela dagen i bilen och fortsatte sova i stugan. Resultatet var att han väckte mig klockan halv fyra morgonen därpå och insisterade på att gå ut. Jag hade inget val. Det var bara att klä på sig och gå upp. Jag hade lagt in i planen att först se till att hundarna vande sig innan jag kunde lämna dem en stund själva i stugan. Och här var jag nu mitt uppe i det. Det är naturligtvis skillnad på att resa med en vuxen hund och en unghund på fem månader. Den andra hunden, som är sju år, tar det hela med ro. Med undantag för kylan. Han har något som kallas för ”corn” i en trampdyna, ( en slags förhårdnad) men varit bra i flera veckor. När vi sedan kom upp till isiga vägbanor blev han halt. Vi åkte därför ner till älvdalen och samhället under dagen och besökte Husdjursboden. Båda hundarna följde glada med in. Valpen ville prova allt godis och blev som vanligt blickfånget. Tjejen i kassan tog glatt emot honom så jag kunde prova vinterskor på gammelmannen. Vi hittade ett par och jag hoppas att det ska lindra. Men eftersom han är en ganska grinig gammal man var han inte speciellt tacksam för det utan försökte bäst sparka av sig skorna. Vi köpte även några tuggben och innan vi gick blev hundarna bjudna på godis. Det var ett trevligt besök.

C82026D5-8F8F-4B85-87F6-7C60029076F4_1_201_aMånen var nästan full på kvällspromenaden.

Den tredje dagen var tanken att jag äntligen skulle kunna få en stund för egen skidåkning. Jag hyrde längdskidor och gav mig av en sväng. Jag har inte åkt skidor på evigheter och det var vare sig snyggt eller effektivt. Jag gjorde några snitsiga vurpor och klarade inte av att ta mig uppför den brantaste backen utan var tvungen att ta av skidorna. Men jag lär mig och jag hade kul. Hundarna har nu vant sig såpass att de lugnt ligger stilla och vilar på samma sätt som hemma, efter promenad och lek.

6DA284C5-BDB9-4853-BC7E-5EA650E14574.jpegUnghunden vill gärna stå på balkongen. Här tittar han in. Annars spanar han efter hundar och människor som bär på skidor eller drar barn i pulka. 

Nu är jag inne på dag fyra. Den här dagen är tanken att jag ska ägna mig åt mitt skrivande. Jag reste inte till Sälen enbart för att träna mina hundar (främst unghunden) i nya miljöer och för att åka skidor. Jag reste hit för att få nya intryck till mitt skrivande. Men skrivandet har inte gått så bra de första dagarna. Idag kommer jag därför fokusera på mina egna texter och mitt skrivande. Därmed avslutar jag blogginlägget och återgår till mitt andra skrivande.

Farfar är död

OM du skapar problem efter din död, kommer du bli ihågkommen längre eller kortare då? Det kan vara avgörande för hur vi ska prioritera vad vi gör med våra liv.

Farfar dog för en vecka sedan. Han var både mild och envis. Jag hoppas att han blir ihågkommen. Idag var det tacksägelse för honom. Fler än jag trodde kom dit för hans skull. Jag tänker på Ronja Rövardotter. Det var min favorit som barn. Hur Mattis klagade att SkallePer inte längre fanns. Att han vägrade eftersom SkallePer hade funnits jämt. Jag känner precis så nu. Jag har levt i 41 år och farfar har funnits jämt. Nu måste jag fortsätta framåt utan honom.

Men för en människa som inte lever i verkligheten är det inte helt sant. Jag var hemma hos honom igår och tömde skafferiet och några skåp och försökte börja slänga saker. Jag satte på TV:n ifall farfar ville titta. Och det var skidor. Han tittade alltid på skidor. Så jag lät TV:n stå på och bad honom berätta om det hände något. (Eftersom jag var i rummet intill och bara hörde ljudet. ) Jag klagade en del på en del skräp han samlat på sig. Skällde lite på honom och skrattade åt saker jag hittade i hans gömmor. Mina gamla saker och mina barns. Alla minnen undanstoppade i olika skåp. Och jag kände att han blev nöjd att någon kom och röjde upp. ”Gammal skit ska man inte spara.” inte i verkligheten. Den är för brutal och där finns han inte längre. Men jag hörde hans röst alldeles tydligt i mitt huvud. Vad ska jag med verkligheten till då?