En sketen tisdag

Sketen? Är det dialekt? Mina barn förstår inte när mig farfar pratar. Jag måste översätta. Min farfar är föd 1929 och mina barn är födda 2001 och 2004. Det är mindre än hundra år.

Kommer jag att ha samma problem med mina barnbarnsbarn? OM jag lever så länge… Och om jag får några.

Någon skrapar på min källardörr och ropar hest på att bli insläppt. En rödfluffig katt. Så jag avbryter mig och matar honom.

Nu är jag tillbaka igen. Han har fått mat och är kanske lite nöjdare än innan. Jag hör honom mumsa bakom källardörren. Jag bor på landet och mina katter är ute-katter. Somliga tänker att det betyder att jag är ond. Andra att mina katter är det.

Jag är iallafall inte ond. Jag är bara ett rovdjur. Hittills har jag inte gått över gränsen och blivit kannibal. Så då tycker jag att jag är ganska ok.

Hej verkligheten! På jobbet är jag fackligt arbetsplatsombud. Idag bjöd jag på smörgåstårta och pratade om det nya Läraravtalet 2018. Torrt och krispigt. Jag försöker hålla uppe min fackliga fasad. Den ska vara torr och krispig. Men jag känner mitt inre rovdjur ropa.

På kvällen, när jag kommer hem, tröstar jag mig med en bit blodpudding. Inte längre så krispig. Mår bättre nu.

Sov gott alla där ute. Rovdjur eller inte.

Att bli gammal

Jag vet inte hur man bäst hjälper en person som bara är gammal. Förresten ljög jag precis. Gammal och sjuk.

Jag var hos min farfar idag. Han är 89 år och vad man brukar kalla för multisjuk. Hans största problem är att han har diabetes och förmaksflimmer. Han samlar på sig vätska och då riskerar hans knä att hoppa ur led. Han har ont i knäna och har svårt att gå. Han använder rollator. Han vågar inte gå ut själv om han skulle ramla och bli liggande. Det händer allt oftare.

Han använder sin humor för att lätta upp. Han älskar att berätta historier. Idag gick vi på en promenad. Han bor fortfarande hemma på gården som hans farfar köpte genom att ta ett lån. För att kunna betala av lånet åkte han sedan till USA och la järnväg med ”indianerna” som farfar brukar säga. Han har aldrig flyttat hemifrån. Det tog lång tid för honom att komma ut ur huset. Vårdpersonalen lindar hans fötter och skorna passar inte längre. Men han är envis och vill inte använda Foppatofflorna. När vi väl kom ut tog han rollatorn. Vi gick 40 meter ungefär tills vi kom till baksidan av garaget. Det var soligt men blåste en del. Bakom garaget var det vindstilla. Farfar stannade, satte sig på rollatorn och småpratade om vädret. Om grannarna. Om hur lite folk det var nu mot förra veckan. Och skvallrade lite mer om grannarna.

-Det är skit att bli gammal. Man duger ingenting till. Man kan inte nåt.

Det har han sagt i många år. Om du kan läser du meningen ovan på grov västgötska. Han pratar mycket dialekt. Mina barn har svårt att förstå honom när han pratar. Hans värld är på många sätt annorlunda än deras. De lever i samma tid och på samma plats och ändå i helt olika universum.

När han vilat färdigt och vi skvallrat klart går vi förbi postlådan. Det är söndag, men man vet aldrig om personalen kanske glömt att hämta posten. Mina hundar följer tålmodigt med på promenaden. De beter sig annorlunda runt min farfar. De blir lugnare. De vandrar omkring och de lägger sig ner och väntar. De har tålamod. För mig är det svårt att hålla farfars långsamma tempo. Jag vill hjälpa och finnas där. Men jag har ont om tid och är van att ha bråttom. Min tidsbrist ger mig dåligt samvete.

När vi är tillbaka vid huset kopplar jag in batteriladdaren till batteriet på hans gamla Peugeot. Bilen är i sämre skick än han. Han har pratat om att ställa av den. Han kan ändå inte köra längre. Men det är ju ingen som ser om han bara kör ner till sjön. Han har varit yrkesfiskare hela sitt liv, precis som sin pappa före honom. Och han vill inte sluta åka till sjön. Han kramar mig länge och tackar så mycket. Säger att det betyder mycket att jag kommer. Jag vet att han menar det och jag blir glad och ledsen på samma gång.